ILOs arbetskonferens - Vilket maskineri!

Sacos arbetsmarknadsekonom Eva Oscarsson rapporterar från ILO. Det är lätt att känna sig som en liten myra här i Genève och att ställa sig frågan om allt detta arbete verkligen gör avtryck i verkligheten. När arbetstagardelegaten från Burma tackar ILO för tjugo års arbete som möjliggjort fackligt arbete i Burma tänds ett hopp. Läs Evas personliga skildring här:

Publicerad: Onsdag 6 jun 2012

Nyckelord:
Arbetsmarknad,
Internationellt

För första gången deltar jag i ILOs arbetskonferens i Genève. ILO, International Labour Organisation, är den enda av FNs organisationer som har tre likvärdiga parter: regeringarna, arbetstagarna och arbetsgivarna. Organisationen bildades redan 1919, alltså innan FN bildades. ILOs huvuduppdrag är att arbeta för rättigheter i arbetslivet, uppmuntra anständiga arbetsvillkor, förbättra den sociala tryggheten och att stärka dialogen kring arbetsrelaterade frågor.

Konferensen pågår mellan 30 maj och 14 juni 2012 och har ca 4 000 deltagare från 184 medlemsländer. Nu har vi avverkat fyra arbetsdagar och jag tänkte berätta lite om mina första intryck.

Jag reste ner i tisdags för att hinna komma på plats innan konferensens början. Allt tar sin lilla tid när man är många! Väl på plats på lägenhetshotellet kom Keth Thapper och Ellen Nygren från LO och hämtade upp mig för att bunkra mat inför veckan. Det blir svårt att hinna handla under konferensen eftersom mötena ofta pågår till åtta-niotiden på kvällen. Vi åkte sedan till ILO-huset och jag registrerade mig för att få min "badge". I kön stod människor från alla möjliga länder och talade olika språk. En del afrikanska kvinnor hade fantastiska kläder i sprakande färger och en del män hade kaftanliknande rockar och vackra huvudbonader. Det kändes stort att vara där!Eva Oscarsson, SacoPå eftermiddagen hade arbetstagargruppen möte för att utse bl a ordförande för arbetstagarna totalt (kallas Full workers´ group) och i de olika kommittéer som ska arbeta under konferensen. Då träffade jag även Naiti del Sante och Mats Essemyr från TCO i den svenska fackliga delegationen, liksom några nordiska kollegor.

Efter mötet var vi kvinnor inbjudna till ett möte med kvinnliga fackliga kollegor arrangerat av IFS. De ville peppa oss kvinnor att ta plats på konferensen och att se till att könsperspektivet fanns med i diskussionerna. Man berättade att ca en fjärdedel av de 4 000 deltagarna på arbetskonferensen är kvinnor medan andelen kvinnor i arbetstagargruppen bara är 16 procent. Sämre än i arbetsgivargruppen och i regeringsgruppen! Jag frågade om man inte hade diskuterat att se över arbetsformerna för konferensen med tanke på att det är svårt för föräldrar, och i synnerhet kvinnor, att vara borta från familjen i närmare tre veckor. Det hade man inte... Det är alltså mycket män, och med betoning på medelålders män, vilket faktiskt är ett problem.

Konferensen äger rum dels i själva ILO-huset, dels i FN-huset Palais des Nations, som ni ser ovan. Båda anläggningarna är mycket vackra med parkområden runt omkring. Fastigheterna ligger lite utanför Genève på en höjd. Därifrån har man utsikt över sjön Lac Léman och de snöklädda bergen.

På onsdagen öppnades konferensen formellt i den stora Assembly Hall. Jag tror ordföranden försökte starta mötet under 20 minuter innan det äntligen blev tyst i salen och alla hade kommit och hittat sina platser!

Guy Ryder gratulerades förstås för utnämningen till ny generaldirektör och den avgående generaldirektören Somavia höll ett karismatiskt tal om ILOs betydelse. Han är bra på formuleringar som att vi har gått från "An era of change to a change of era" med hänvisning till finanskrisen och efterföljande skuldkriser. Han fick oss alla att känna att ILO bidrar till en bättre värld och att vi gjorde ett viktigt jobb.

Onsdagen var också den första "riktiga arbetsdagen". Dagarna har ungefär följande struktur. Dagen börjar med att vi hämtar "the Daily Bulletin" som innehåller dagens mötesschema. Dagarna i min kommitté, Youth Employment, ser ut så här:

Kl 9-10 möte i Full workers´ group med avrapportering av gårdagens arbete.
Kl 10-11 möte i Workers´ group för respektive kommitté med planering av inlägg vid kommande kommittémöte.
Kl 11-13 möte med arbetsgivarna och regeringstjänstemännen i kommittén.
Lunch (om man har tur!)
Kl 14.30-15.30 nytt planeringsmöte i Workers´ group för respektive kommitté för att förbereda nästa kommittémöte.
Kl 15.30-18.30 möte med arbetsgivarna och regeringstjänstemännen i kommittén.
Kl 19-21 fortsatt kommittémöte vid behov.

Arbetet pågår även på lördagarna men på söndagarna har man ledigt!

Kommittén om Youth Employment arbetar med att ta fram en s.k. resolution. Det är ett dokument som anger arbetskonferensens syn på den höga arbetslösheten bland ungdomar, vad som bör göras nationellt och inriktningen på ILOs arbete de kommande åren. År 2005 togs en liknande resolution fram.
Som underlag för diskussionerna har ILOs sekretariat tagit fram en rapport "Youth Employment – Time for action":

http://www.ilo.org/ilc/ILCSessions/101stSession/reports/reports-submitted/WCMS_175421/lang--en/index.htm

Rapporten börjar med en beskrivande del som redogör för utvecklingen av ungdomars sysselsättning och arbetslöshet. Rapporten tar upp två nya utmaningar: den ökande andelen unga som varken arbetar eller studerar och arbetslösheten bland universitetsutbildade ungdomar.

Därefter följer en redovisning av olika policyinitiativ som tagits i olika länder sedan 2005. Dessa omfattar makroekonomiska åtgärder, arbetsmarknadspolitik, främjande av entreprenörskap, rättigheter och institutioner på arbetsmarknaden, socialt skyddsnät mm. I rapporten redogörs också för de insatser ILO har bidragit med runt om i världen, och avslutas sedan med slutsatser och några förslag på inriktningen både i regeringens politik och för parternas bidrag till en positiv utveckling.

Rapporten har diskuterats i kommittén under fyra dagar. Diskussionerna har haft sex teman:

  1. Sysselsättnings-, ekonomisk och sektoriell politik
  2. Utbildning, kompetens och övergång från skola till arbetsmarknad
  3. Arbetsmarknadspolitik
  4. Ungt entreprenörskap och egenföretagande
  5. Ungas rättigheter
  6. Vägen framåt.

De största skiljelinjerna avser tema 1 och tema 5. Arbetstagarna tar avstånd från vad de kallar ortodox makroekonomisk politik inriktad på låg inflation, låga skatter och avreglerade marknader. De menar att rådande paradigm har misslyckats och att det nu behövs mer av kontracyklisk stabiliseringspolitik som är tydligt inriktad på sysselsättning. Arbetstagarna vill också att ILO förstärker sin kompetens och sina resurser för makroekonomiska analyser och industripolitisk analys. Arbetsgivarna å andra sidan anser att makroekonomisk politik inte ens ingår i ILOs mandat och att de saknar expertis på området. Man hävdar att den höga ungdomsarbetslösheten inte främst har sin grund i finanskrisen utan att problemet fanns långt tidigare. De vill att ILO ska fokusera på kompletterande politik som arbetsmarknads- och utbildningspolitik samt frågor kring relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetsgivarna poängterar också att den stora majoriteten av jobb skapas av företag i den privata sektorn och att det som behövs är att återställa små- och medelstora företags förtroende och att minska den risk företagare upplever. Då kan investeringarna öka och därmed sysselsättningen. De vill se ett förbättrat regelverk på arbetsmarknaden, lägre kostnader för anställningar och mer flexibilitet i kontrakten på arbetsmarknaden. Arbetstagarna vill däremot minska andelen tidsbegränsade jobb, jobb i bemanningsföretag och "falskt egenföretagande". Man vill också ge ungdomar i atypiska jobb tillgång till social trygghet (som t ex arbetslöshetsförsäkring, pension, hälso- och sjukvård) samt att det ska finnas minimilöner för ungdomar.

Under måndag och tisdag nästa vecka kommer en "drafting-group" med 8+8+8 deltagare att föreslå skrivningar i den nya resolutionen som sedan ska manglas i kommittén onsdag till fredag. Det är då den riktiga förhandlingen sker, då både arbetsgivare och arbetstagare söker stöd hos respektive regeringar för att få majoritet mot den andra parten.

Det är lätt att känna sig som en liten myra här i Genéve och att ställa sig frågan om allt detta arbete verkligen gör avtryck i verkligheten. Då känns det fantastiskt att höra arbetstagardelegaten från Burma tacka arbetstagargruppen på ILO för TJUGO års arbete för att möjliggöra fackligt arbete i Burma. Nu är det lagstadgat och 15 fackföreningar har bildats. De burmeser som har stridit för denna rättighet har verkat i exil och sa sig nu äntligen kanske våga sig hem till Burma igen. Delegaten fick förstås stående ovationer. Somavia kanske har rätt i alla fall.

Eva Oscarsson

Kontaktpersoner

Eva Oscarsson, Utredare, arbetsmarknad
eva.oscarsson@saco.se

08-613 48 08