Sacobloggen

Internationellt

Internationellt

Vilken partipiska ska EU-parlamentarikern följa?

I mitt föregående blogginlägg kritiserade jag Riksdag & Departements granskning av Europaparlamentarikernas aktivitet. En annan artikel i samma nummer behandlar huruvida de svenska EU-parlamentarikernas följer partilinjen. Artikeln inleds med följande ord:

”Det är i partigrupperna det händer. Därifrån styrs alltifrån talartid till pengar. Men de svenska EU-parlamentarikerna går ofta emot sina partigrupper och antar en egen linje i omröstningarna.”

I texten kan vi läsa att ”svenska partier är dåliga på att vara lojala med sina partigrupper”.

Det är dock inte klart huruvida artikelförfattaren anser att EU-parlamentarikerna egentligen bör rösta som sina partivänner på EU-nivå eller inte. Författaren använder sig i texten en rad värdeladdade ord. Dels framhålls att de svenska partierna inte är ”lojala” mot sina partigrupper på EU-nivå. Samtidigt betonas att de svenska partierna, utöver Piratpartiet, minsann inte är någon ”röstboskap” för partigrupperna i Europaparlamentet. Ett exempel på hur en journalistisk granskning kan bidra till att förvirra mer än vad den klargör. Den grundläggande frågan ställs i själva verket aldrig i artikeln – Vad innebär det för en Europaparlamentariker att följa partilinjen?

Till skillnad från parlamentarikerna i den svenska riksdagen är det inte uppenbart vad det innebär att rösta med partilinjen. Gäller detta att i första hand följa det nationella partiets uppfattning eller den europeiska partigruppen? Artikeln beskriver hur de flesta Europaparlamentariker ingår i någon av de sju europeiska partigrupper och att Europaparlamentets arbete i hög utsträckning är fokuserat på dessa partigrupper. Men det är de svenska partierna som avgör vilka kandidater som ska stå på valbar lista. Om en ledamot ska vara lojal mot någon konstellation ligger det därmed närmare till hands att detta skulle vara det nationella partiet än det europeiska, om han eller hon vill ha möjlighet att bli omvald eller fortsätta sin politiska karriär på nationell nivå.

Men på vilka premisser väljer det svenska folket sina EU-parlamentariker? Information och diskussion om de europeiska partigruppernas ställningstagande lyser så gott som totalt med sin frånvaro i svensk debatt. Europaparlamentsvalet blir istället ofta en upptakt till eller fortsättning av det nationella riksdagsvalet. Kanske behandlas frågor i valkampanjen om EU:s vara eller inte vara, men inte heller det innebär någon vägledning till de beslut i kniviga frågor som parlamentarikerna kommer att befatta sig med under sin mandatperiod. Det ligger därför nära till hands att tro att väljarna betraktar valet till Europaparlamentet som en möjlighet att antingen straffa eller belöna partierna baserat på partiernas politiska viljeinriktning samt prestationer på nationell nivå.

Men om EU-parlamentarikernas roll enbart skulle utgöras att vara en förlängd arm av de nationella partiernas skulle Europaparlamentets betydelse minst sagt vara tveksam. Europaparlamentarikerna skulle kunna stanna kvar i sina nationella parlament och därifrån rösta om frågor på EU-nivå varefter resultatet skulle sammanställas. Detta bör kontrasteras med den aktuella situationen i Europaparlamentet där idéer från folkvalda från hela EU stöts och blöts och där kompromisser och förhandlingar ständigt pågår för att hitta ett förslag som vinner majoritet. För att underlätta detta arbete och skapa möjligheter till förutsägbarhet finns de Europeiska partigrupperna.

Problemet är alltså snarast att väljarna sällan eller aldrig känner till dessa europeiska partigrupper. I vilka frågor skiljer sig exempelvis den konservativa partigruppen EPP från de i gruppen ingående svenska kristdemokratiska och moderata parlamentarikernas nationella partier? Att de europeiska partigruppernas politik inte till fullo överensstämmer med de nationella partiernas är naturligt. De består av partier från hela Europa och partigruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen innehåller exempelvis allt ifrån renodlade miljöpartister till svenska piratpartister och korsikanska separatister.

Frågan om partilinje ska som sagt inte förringas. Möjligheten till ansvarsutkrävande är direkt relaterad till utifrån vilken måttstock politikerna ska bedömas. Bör Europaparlamentarikernas lojalitet ligga med den nationella eller europeiska partigruppen?

Inget självklart svar finns men frågan bör lyftas till debatt.

Mina egna iakttagelser är att Europaparlamentarikern i relativt stor utsträckning ser sig som innehavare av ett personligt mandat. De tar hänsyn till såväl det nationella partiets inställning som partigruppens. De uttalar sig ofta i ”jag-” istället för ”vi-form” och är öppna för att pröva och ompröva sina partivänners ståndpunkter, bland annat med hänvisning till ett personligt mandat utifrån deras personvalskampanjer. ”Partipiskan” viner inte heller så stark för dessa parlamentariker. Vare sig det nationella partiet, som många gånger inte har så bra koll på vad partikollegorna gör i EU, eller EU-grupperna som inte har några formella påtryckningsmöjligheter på politikerna.

Valet 2014 är första gången sedan Sverige blev medlem i EU som Europaparlamentsvalet kommer att äga rum samma år som riksdagsvalet (samt val till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige). Det finns därför goda skäl att misstänka att nästa valomgång i än högre utsträckning än tidigare kommer att präglas av valkampanjer med fokus på nationell politik och nationella frågor. Det vore dock välbehövligt att en diskussion hålls om några av de aktuella och kontroversiella frågorna som behandlas på EU-nivå och hur kandidaterna ställer sig till dessa. Det finns därmed anledning att ställa högre krav på journalisternas granskningar av den politiska makten för att vi medborgare ska kunna fatta informerade beslut när det blir dags att lägga vår röst i valurnorna.

Ps. I sammanhanget kan det vara intressant att uppmärksamma att utskottet för konstitutionella frågor i Europaparlamentet har tagit fram ett initiativbetänkande med förslag till ändring i akten om allmänna direkta val av företrädarna i Europaparlamentet. Utskottet föreslår bland annat ”att 25 parlamentsledamöter väljs av en valkrets som omfattar hela Europeiska unionen. Alleuropeiska listor, som skulle vara sammansatta av kandidater från minst en tredjedel av medlemsstaterna, kan säkra en lämplig representation av manliga och kvinnliga kandidater. Varje väljare skulle kunna lägga en röst på en kandidat från den EU-gemensamma listan utöver rösten på en kandidat från den nationella eller regionala listan.” Betänkandet ska röstas i plenum inom kort och därefter inleds förhandlingar med rådet.

Etiketter:

Josefin_E_2012_149x100_blogg

Josefin Edström

| josefin.edstrom@saco.se

Josefin arbetar som utredare på Sacos samhällspolitiska avdelning med ansvar för frågor som rör jämställdhet och integration. Hon bloggar om frågor som rör utrikesfödda på den svenska arbetsmarknaden och om Sacos jämställdhetsarbete.

Prenumerera – Internationellt

Vill du prenumerera på alla inlägg i kategorin Internationellt? Ange din e-postadress i fältet nedan och få alla inlägg direkt i din inbox.

Sacos internationella verksamhet

Sacoförbundens medlemmar tillhör dem som snabbast anammar en internationell livsstil. Därför driver vi frågor på nordisk, europeisk och internationell nivå.

Fackliga Brysselkontoret på Facebook

Fackligt.eu

LO:s, TCO:s och Sacos gemensamma Brysselkontor har som huvuduppgift att bevaka samarbetet i EU och stödja organisationernas och deras medlemsförbunds arbete för en europeisk politik som motsvarar löntagarnas intressen och behov. På fackligt.eu kan du läsa nyheter från det fackliga Brysselkontoret.

Saco skriver under internationell facklig kampanj

Utländska arbetare i Qatar saknar arbetsrättsliga rättigheter. Eftersom landet ska arrangera fotbolls-VM 2022 och inför detta bygga en rad nya arenor måste vi uppmärksamma det här problemet.

Europaportalen

är webbtidningen om EU och Europa.