Sacobloggen

Robert Boije

AllmäntBudgetpropositionen
Robert_Boije_2022_KA_ok
Akut lärarbrist, finansieringskris och havererad skattepolitik i fokus när Sacos samhällspolitiska chef Robert Boije talade till Liberala Ekonomklubben.

Akut lärarbrist, finansieringskris och havererad skattepolitik

Jag hade i dag förmånen att få kommentera finansminister Magdalena Anderssons presentation av höstbudgeten på Liberala Ekonomklubben.

Jag passade på att ta upp tre problemområden som jag och Saco är särskilt bekymrade över och som vi anser inte bara sittande regering utan också ett borgerligt regeringsalternativ måste kunna ge trovärdiga svar på hur de ska hanteras.

Det första området är den annalkande enorma lärarbristen. Det andra området de stigande svårigheterna att kunna finansiera den offentliga sektorns utgifter. Och det tredje området den havererade skattepolitiken.

Dessa områden har jag och Saco också tagit upp i flera olika debattartiklar i ledande dagstidningar under det gångna året.

Talet i sin helhet följer nedan.

***

”Tack för att jag fått komma till Liberala Ekonomklubben idag för att kommentera höstbudgeten.

Jag kommenterade ju höstbudgeten även förra året här på Handelshögskolan fast då på Nationalekonomiska föreningen.

Sen föll ju den budgeten i riksdagen. Men mycket av den politik som regeringen då föreslog har ju istället återkommit i år.

Så därför kommer jag att upprepa några av de kommentarer jag hade redan förra året.

Jag tänker inte kommentera alla förslag i höstbudgeten utan ta upp tre problemområden som bekymrar mig och Saco särskilt mycket.

Det första är lärarbristen. Det andra välfärdens finansiering. Och det tredje skattepolitiken.

Låt mig börja med lärarbristen.

 

Akut lärarbrist

Regeringen bedömer i höstbudgeten att rekryteringsbehovet av lärare uppgår till 70 000 heltidstjänster fram tom 2019. Det motsvarar drygt 100 000 lärare eftersom alla lärare inte jobbar heltid.

Lärarbristen är särskilt bekymmersam inom de naturvetenskapliga ämnena samt inom teknik och matematik.

Knappt 3 000 lärare beräknas ta examen inom de här ämnena fram till 2019 samtidigt som rekryteringsbehovet bedöms till 17 000 lärare. Vi talar alltså om ett underskott på hela 14 000 lärare.

Vi närmar oss en situation med akut lärarbrist i skolan. Och det är ett problem som ska läggas uppe på alla de andra problem svensk skola idag brottas med.

Så vad gör då regeringen för att möta lärarbristen. Jo, man ökar bland annat anslagen till höjda lärarlöner.

Sacos livslöneberäkningar visar att lärare är ett av de yrken där du förlorar ekonomiskt på att utbilda dig jämfört med att börja jobba direkt efter gymnasiet.

Här är därför regeringens anslag för ökade lärarlöner välkomna vid sidan av de karriärtjänster den förra regeringen införde.

Höjda lärarlöner är nödvändigt om vi ska kunna locka inte bara fler utan också kvalificerade sökanden till lärarutbildningen.

När det gäller problemet med lärarbrist inom just de naturvetenskapliga ämnena föreslår regeringen två kompletterande åtgärder.

Den ena är att skolorna ska ges möjlighet att anställa lärare utan legitimation i två år inom de ämnen där det råder stor brist på lärare.

Detta förutsatt att de samtidigt läser den kompletterande pedagogiska utbildningen, KPU.

Det andra förslaget är att disputerade naturvetare ska få ett utbildningsbidrag på 25 000 kronor i månaden för att kunna läsa in KPU.

Bägge de här förslagen är vällovliga. Men de är långt ifrån tillräckliga för att få fram väsentligt fler lärare.

Regeringen har själv bedömt att den senare av de här två åtgärderna endast leder till 50 fler lärare per år.

Saco föreslog därför nyligen att ett liknande stöd istället bör riktas till en betydligt bredare grupp naturvetare.

Vi har idag runt 10 000 arbetslösa inom naturvetenskap, matematik och teknik och dessutom ca 2000 invandrade naturvetare som har anställningar där deras akademiska kompetens inte tas tillvara.

Ett sådant här stöd skulle kosta statskassan 200 miljoner kronor per år om 1000 personer varje år skulle nappa på erbjudandet fram till 2020.

Låt mig lämna lärarbristen och istället hoppa till problemet med välfärdens finansiering.

 

Finansieringskris hotar

Utgiftsutmaningarna för den offentliga sektorn är enorma de kommande åren. Orsakerna är flera.

En låg produktivitetsökning i offentlig sektor i kombination med en ökad efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster riskerar att leda till ett kontinuerligt ökande tryck uppåt på det totala skatteuttaget.

Vi kommer ha kraftigt ökade kostnader för asylmottagning och integration de kommande åren.

Kraven på höjda löner i många kvinnodominerade välfärdsyrken tilltar.

Vi har därtill betydande demografiska kostnadsökningar.

Pensionssystemet är förvisso finansiellt robust på papperet. Men frågan är hur politiskt robust det är.

Sjunkande pensioner till följd av ökande livslängd som inte följs av en lika stor höjning av den effektiva pensionsåldern riskerar att leda till politiska beslut som kraftigt ökar kostnaderna för pensionerna.

Pressen på att höja de låga garantipensionerna kommer sannolikhet också att tillta de kommande åren.

Och därtill ökar kostnaderna för sjukfrånvaron kraftigt.

Det säkerhetspolitiska läget kommer sannolikt pressa försvarsutgifterna uppåt.

Bostadsbristen kommer också – inte minst i kölvattnet av det stora flyktingmottagandet – högst troligt att öka de offentliga utgifterna.

Sammantaget uppgår de potentiella utgiftsökningarna till flera procent av BNP.

Frågan är hur detta ska hanteras. Det är en fråga som inte bara regeringen utan även oppositionen måste kunna svara på.

Partierna på vänstersidan kommer vara mer benägna att vilja möta de här utgiftsutmaningarna med ett höjt totalt skatteuttag. Medan partierna på högersidan istället har ambitionen att sänka det totala skatteuttaget.

Jag påstår att båda strategierna kräver en god portion politisk pedagogik.

Partierna på vänstersidan måste kunna förklara hur vi höjer ett av världens högsta skatteuttag utan att det allvarligt minskar drivkrafterna till arbete, företagande och utbildning eller försämrar Sveriges konkurrenskraft.

Sittande regering skruvar upp utgiftstaken kraftigt fram till 2019 men anger inte i budgetpropositionen hur utgiftshöjningarna ska finansieras.

Partierna höger ut måste istället kunna förklara hur vi kan sänka det totala skatteuttaget när vi nu ser de enorma utmaningar som finns på utgiftssidan.

Visst utrymme finns för effektivitetsökningar i den offentliga sektorn. Men det utrymmet är knappast så stort att det kan lösa problemet mer än marginellt.

Dessutom är möjligheten till stora omprioriteringar på utgiftssidan begränsad eftersom stora utgiftsneddragningar redan gjorts på en rad områden sedan 1990-talet.

Det gäller bland annat inom transfereringssystemen, bostadspolitiken, försvaret och lönerna i många kvinnodominerade offentligt finansierade yrken. Här ser vi nu alltså istället en betydande press uppåt på utgifterna.

Ett högerlett regeringsalternativ måste därför på ett trovärdigt sett förklara vad som ska prioriteras ned om skatterna ska kunna sänkas. Alternativt öppet våga ompröva delar av det offentliga åtagandet.

Båda regeringsalternativen måste också kunna förklara för väljarna hur de ser på utformningen av skattesystemet framöver. Vilket leder över mig på min sista fråga.

 

Havererad skattepolitik

För att tala klartext tycker vi på Saco att svensk skattepolitik har kört i diket rejält. Och att såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har bidragit till detta.

Den borgerliga regeringen borde under sitt åtta år långa regeringsinnehav mäktat med att ta bort värnskatten.

Skatten skulle vara en temporär åtgärd i konsolideringen av de offentliga finanserna under 90-talskrisen.

Forskningen visar att värnskatten inte ger några ökade intäkter till statskassan på grund av de negativa effekter höga marginalskatter har.

Forskningen visar dessutom att värnskatten är obetydlig för inkomstomfördelningen.

Den förra regeringen införde också sänkta socialavgifter för ungdomar och sänkt restaurangmoms.

Syftet var vällovligt. Det skulle minska ungdomsarbetslösheten. Men åtgärderna har bedömts vara mycket ineffektiva.

Reformerna har kostat 27 miljarder kronor. Och kostnaden per skapat jobb bedöms uppgå till 1-2 miljoner kronor. De här pengarna hade givetvis kunnat användas bättre.

Därför tycker jag att det är bra att regeringen nu fasar ut nedsättningen av socialavgifterna för unga.

Men tyvärr väljer regeringen samtidigt att höja världens redan högsta marginalskatt på arbete med 3 procentenheter genom att trappa ner jobbskatteavdraget på högre inkomster.

Regeringen begränsar också den årliga uppräkningen av den nedre brytpunkten för statlig inkomstskatt.

Det här innebär att skatten ökar för mer än 1 miljon löntagare och att över 100 000 löntagare får höjd marginalskatt med 20 procentenheter.

Utfasningen av de sänkta socialavgifterna motiverar regeringen med att åtgärden var ineffektiv med hänvisning till den ekonomiska forskningen.

Lustigt nog avstår regeringen samtidigt att hänvisa till den ekonomiska forskning som också visar att höga marginalskatter är skadliga för ekonomin.

I höstbudgeten motiverar regeringen de höjda marginalskatterna med att de ska finansiera satsningarna på vård, skola och omsorg och att det ska förbättra inkomstfördelningen.

Men genom att inte beakta de negativa effekter höga marginalskatter har på ekonomin överskattar regeringen både de offentlig-finansiella och fördelningspolitiska effekterna.

De här skatteförändringarna följer en lång trend med avsteg från de blocköverskridande principer som låg till grund för århundradets skattereform 1991. Avsteg som i många fall bygger på svaga samhällsekonomiska argument.

Principlösheten i skattepolitiken har bidragit dels till att urholka skattesystemet, dels till att vi fått ett mindre effektivt skattesystem.

Vi måste ha ett internationellt sett högt totalt skatteuttag om vi ska klara finansieringen av den offentliga sektorn så som den ser ut idag.

Och även sett till de utgiftsutmaningar vi nu har. Men vi måste få bättre principer för hur skatterna tas ut.

Saco har därför sedan en längre tid propagerat för att det behövs en ny översyn av skattesystemet likt den som föregick skattereformen 1991.

Förra hösten publicerade vi också en skatterapport där vi skissade på ett nytt skattesystem.

Folkpartiets förslag till nytt skattesystem på DN-debatt i måndags är mycket likt Sacos förslag.

I förslaget finansieras sänkt skatt på arbete med bl.a. höjda konsumtions- och miljöskatter.

Det borde också vara en bra grund för en välbehövlig blocköverskridande dialog om skatterna.

Tack för ordet!”

Robert Boije, tal till Liberala Ekonomklubben from sacoredaktion
Robert Boije | 12 november, 2015 | Inga kommentarer
robert_boije

Robert Boije

| robert.boije@saco.se

Robert Boije är samhällspolitisk chef på Saco. Robert har doktorerat i nationalekonomi och har en gedigen meritlista med olika chefstjänster på bland annat Finansdepartementet och Riksbanken bakom sig.

Rapporter

Varje år publicerar Sacos utredare ett flertal rapporter och andra publikationer inom olika sakområden.

Framblick – filmen om Saco