Sacobloggen

Anders Jonsson

Allmänt

Uppenbar risk för kaos och stora motsättningar

En nattsvart rubrik kan tyckas, men med tanke tillståndet i världsekonomin, eurokrisen som bara vilar en stund och den nya folkvandringen finns det fog för den.

Historien upprepar sig aldrig, men risken är uppenbar att vi kan gå mot en utveckling som liknar den på 1930-talet i Europa och världen. Om inte våra folkvalda klarar av att hantera situationen är risken för kaos och stora motsättningar uppenbar. Just det läge som bäddade för att de främlingsfientliga, mindre demokratiska krafterna kunde växa sig riktigt starka på 1930-talet.

De senaste veckorna har jag varit i Aten och försökt förstå det grekiska dramat, jag har deltagit i möte inom OECD om tillståndet i världsekonomin och flyktingkrisen i Sverige har briserat.

Ska vi undvika kris och katastrof är min slutsats att det är dags att börja låna mer och tillfälligt öka statsskulden igen. Behövs det måste regeringen också gå till riksdagen med förslag om höjda utgiftstak.

Det är rätt väg för att möta en flyktingvåg som rimligen inte är permanent och samtidigt se till att det finns pengar till de investeringar som Sverige i vilket fall måste göra.

Situationen i Grekland är minst sagt komplicerad. För att det kommer att ske stora förändringar talar att det tredje stödpaketet är starkt villkorat, om inte åtgärderna görs, blir det inga pengar och Grekland står igen inför statsbankrutt. För att det faktiskt ska hända saker talar också att det inte är några val på fyra år. Regeringen skulle alltså ha möjlighet att genomföra impopulära åtgärder utan att förlora makten, förutsatt att den bräckliga majoriteten i parlamentet håller.

Mot talar att det är svårt för att inte säga omöjligt att genomföra ett nytt pensionssystem på en månad. Det politiska systemet är fortfarande starkt korrumperat. Partierna är knutna till bankerna och finansierar delvis sin verksamhet genom korrupta skatteindrivare. Mycket talar för att politikerna inte vill bryta upp det korrupta systemet. Även om antalet offentliganställda minskat kraftigt är det fortfarande många som har lön men inte så mycket att göra. Politikerna har delat ut arbeten som tack för röster. De kollektiva förhandlingarna är i praktiken upplösta och det enda vapen facket har kvar är att utlysa generalstrejker. Facket ser som sin uppgift att försöka bevara det som finns.

Grekland skulle behöva bryta upp det korrupta belöningssystemet i den offentliga sektorn och ersätta det med ett transparent öppet system för tillsättande av tjänster och intjänande av förmåner. Ekonomin behöver liberaliseras och turistindustrin uppgraderas. Ett fungerande fastighetsregister och bättre samordning av jordbruket är andra nödvändiga åtgärder. Idag saknas ofta fastställda fastighetsgränser, olivoljan säljs på bulk till Italien, vinproducenterna är för små för att kunna exportera. Branscher som apotek och taxi är knutna till licenser och skyddade.

Att reda upp detta kommer att ta tid och min gissning, som även grundar sig på bedömningen inom TUAC, OECD, är att vi kommer att ha en ny kris i Grekland inom ett år och därmed en ny eurokris.

Grekerna kommer att överleva med sina starka familjeband och pengar som är undanstoppade i madrassen, men frågan är om Grekland i sin nuvarande struktur kommer att bestå. Det kan rent av vara att så att det behövs en rejäl krasch för att det ska gå att börja om från början, med de gamla maktstrukturerna bortsopade.

Krisen i Grekland och därmed för eurozonen är alltså av allt att döma långt ifrån över. Lägg därtill att tillväxttakten i världsekonomin saktar ner. Det blev tydligt vid de intressanta föredragningarna för TUAC:s arbetsgrupp för ekonomisk politik hos OECD.

Tillväxtekonomierna, som Brasilien, växer mindre än väntat. Tillväxttakten i Asien har minskat, ingen återhämtning i eurozonen märks och arbetslösheten ökar snarare än minskar.

Några andra intressanta iakttagelser: Löneläget i Storbritannien sjunker. I Tyskland har sysselsättningen ökat efter att lagstadgade minimilöner införts (vilket rapporterades med passningen att en del fackföreningsekonomer måste ändra sig i synen på minimilöner).

Slutsatsen som drogs är att efterfrågan är för låg och att den ekonomiska politiken måste bli mer stimulerande.

För Europa är det uppenbart att vi ser två skilda utvecklingar. Dels eurozonen som antingen måste bli mycket mer enhetlig eller kommer att spricka. Sedan det övriga Europa med Storbritannien som största ekonomi och med ökad distans till EU om GBR överhuvudtaget blir kvar.

Inkomstskillnaderna fortsätter att öka. Det gör de i såväl goda tider som i dåliga, konstateras det i den senaste versionen av OECD:s rapport om inkomstskillnader. Budskapet är att minskade skillnader gynnar alla. Det är länder som har lägst inkomstskillnader som har lägst arbetslöshet och högst genomsnittlig levnadsstandard.

Idag tjänar de tio procent som tjänar mest 9,6 gånger mer än de tio procent som tjänar minst. Det är den högsta skillnaden på 30 år. Utvecklingen mot allt fler ickeordinarie jobb är en förklaring till de ökade inkomstskillnaderna. Sedan mitten av 1990-talet har hälften av alla nya jobb som kommit till varit någon form av ickeordinarie jobb. De utgör nu en tredjedel av det totala antalet jobb inom OECD.

Förmögenhetsskillnaderna är än större. De tio procent förmögnaste hushållen äger hälften av alla tillgångar. Nästa 50 procent äger i princip resten, medan de resterande 40 procent av hushållen äger tre procent av den samlade förmögenheten. En sådan här koncentrationen av förmögenheten hämmar tillväxten enligt OECD. Länder som Sverige som har en jämnare förmögenhets- och inkomstfördelning har också haft en högre tillväxt och klarat sig bättre i den ekonomiska krisen.

Som om detta inte vore nog ser den framtida arbetsmarknaden inte särskilt ljus ut. Många medeltjänstemannajobb kommer att rationaliseras bort av ny teknik. Datorer och robotar kan göra rutinjobb även bland tjänstemän. Delnings- och gigekonomin (taxi, uthyrning, tillfälliga påhugg m.m.) kommer att leda till allt fler tillfälliga jobb och framtvingat egenföretagande (selfemployment) med lägre löner som leder till lägre pensioner osv.

Det kommer att bli svårt att upprätthålla arbetsrättsliga regler och att organisera människor på den här typen av arbetsmarknad. Situationen påminner om när industrialiseringen bröt fram i slutet av 1980-talet där människor sålde sin arbetskraft och utnyttjades innan de organiserade sig och kunde börja teckna avtal med arbetsgivarna.

Nu är det mycket svårare med en fragmentariserad och emellanåt till och med global arbetsmarknad. Det var enklare när det handlade om att organisera sig för att göra upp med en brukspatron. Om dessa utmaningar höll Europaparlamentets talman Martin Schultz ett intressant tal vid öppningen av Europafackets kongress. Läs gärna min blogg om det.

Några svar på hur facket ska kunna organisera arbetskraften och driva kollektiva förhandlingar i den här typen av ekonomi kom inte vid arbetsgruppsmötet. Det är en verklig utmaning som det ännu inte finns några bra exempel på hur den ska mötas.

Vid mötet hävdades att det kommer att ställa krav på en helt ny fördelningspolitik, nya skattebaser, nya regleringar. Frågan är om facket ska försöka bekämpa eller utgå från den utveckling som verkar oundviklig. Det senare verkar vara den mest konstruktiva vägen. Hur den nu ser ut. Vid mötet efterlystes en ny Keynes som kunde komma med en idé om hur ekonomin ska organiseras framöver.

Många frågor, men inte lika många svar alltså och ett på det hela taget ganska dystert framtidsscenario för ekonomin globalt och i Europa. Det ställer tillsammans med flyktingkrisen saken på sin spets för Sverige.

Den allt överskuggande frågan just nu är hur de ökade kostnaderna för flyktingsströmmen ska betalas. Finansdepartementet har begärt in sparförslag från departementen och det utesluts heller inte skattehöjningar, samtidigt som upplåningen redan har ökat.

De politiska partierna, med undantag för Sverigedemokraterna, har försatt sig i en mycket besvärlig situation. Först har den förra regeringen uppmanat medborgarna att ”öppna sina hjärtan” och ta emot flyktingarna. Det skulle inte vara några problem för Sverige att klara det. Före och efter regeringsskiftet hade inte de rödgröna någon annan uppfattning.

Fram till nu, när ”gränsen är nådd” och finansminister Magdalena Andersson vill ha in sparförslag. Sverigedemokraterna har på sitt sätt fått rätt. Migrationen kostar mycket pengar, något de andra partierna undvikit att tala om.

Om regeringen nu skulle ta till stora besparingar och skattehöjningar för att betala Migrationsverkets och kommunernas ökade kostnader kan det få förödande konsekvenser. Ni kan tänka er själva hur det kommer att låta från Jimmie Åkesson & co om sjukförsäkringen försämras, om a-kassan inte höjs eller om någon momssats höjs. Det är rimligt att anta att det skulle bädda för en rejäl framgång för SD i nästa val.

I det här läget med en dämpad fart i världsekonomin, med ett Europa som går på tomgång och med kostnaderna för flyktingkrisen gäller det att hålla tungan rätt i mun. Inte minst med erfarenheterna från 1930-talet i minne är utomordentligt viktigt att det går att samla en majoritet för en politik som inte stramar åt ekonomin och skapar grogrund för missnöje och kaos.
Det som behövs är tvärtom stora investeringar i kommunikationer och bostäder samtidigt som flyktingarna tas emot och integreras så snabbt som möjligt på arbetsmarknaden. Då kan den situation vi lever i just nu långsiktigt bli väldigt positiv för Sverige.

För att det ska bli möjligt krävs att regeringen slaktar några kor som har varit heliga sedan bekämpandet av krisen i början av 1990-talet. Nu är det dags att låna mer och öka statsskulden och om det behövs måste regeringen gå med förslag till riksdagen för att höja utgiftstaken.

Den svenska statsskulden är just nu 43 procent av BNP. Det är långt ifrån konvergenskriterierna inom EU som stipulerar en högsta skuld på 60 procent. Något som de flesta EU-länder för länge sedan passerat, snittet inom EU ligger närmare 100 procent av BNP.

Den svenska skulden är också raskt på väg ytterligare på väg neråt. Med nuvarande upplåning pekar Riksgäldens prognos på en statsskuld på 35 procent av BNP 2017. Lägg därtill att den svenska staten idag får betalt för att låna pengar. Riksgäldens kan just nu låna för – 0,4 i ränta på tvååriga obligationer och runt noll för de femåriga obligationerna.

En ökad upplåning där pengarna gick till flyktingarnas uppehälle och ett snabbt bostadsbyggande skulle rent av kunna bidra till att efterfrågan ökar så pass att inflationen ökar något. Det som Riksbanken misslyckats med trots minusränta och tryckande av nya pengar.

Förutsatt att vi tror att flyktingkrisen är tillfällig så är det absolut inga problem att låna mer pengar för Sverige. Rimligen bör integrationen fungera så väl att många av de som kommer nu är i arbete om åtminstone 10-15 år. Om inte de äldre som kommer nu är det så bör i alla fall ungdomar och barn vara det och bidra till Sveriges ekonomi.

Då kan det visa sig att flyktingmottagandet var ett trumfkort för Sverige som fick en växande befolkning med många i yrkesverksam ålder som kan försörja allt fler äldre. Svensk ekonomi, gemensamt betald välfärd och levnadsstandard kan då fortsätta att utvecklas väl.

Men för att det ska lyckas krävs en klok hantering av det politiska läge som uppstått. De etablerade partierna har själva bäddat för att Sverigedemokraterna ska bli ett riktigt stort parti. För att undvika det måste det till en bred uppgörelse över blockgränsen om att tillfälligt låna mer.

Anders Jonsson | 13 november, 2015 | Inga kommentarer
Anders_J_149x100_blogg

Anders Jonsson

| anders.jonsson@saco.se

Anders Jonsson arbetar som senior rådgivare hos Saco och bloggar om aktuella politiska händelser. Anders har lång erfarenhet av den politiska världen som politisk reporter och kommentator på nyhetsplats. Han har bland annat arbetat för SvD, Sveriges Radio, Veckans affärer, Dagens Industri, Expressen, Affärsvärlden och Fokus.

Rapporter

Varje år publicerar Sacos utredare ett flertal rapporter och andra publikationer inom olika sakområden.

Framblick – filmen om Saco