Almedalsbloggen

Visst är han en märklig ordning han Gunnar Wetterberg, till vardags samhällspolitisk chef på Saco, men också historiker och alltmer författare av prisbelönt historiana av allehanda slag. Nu är han också på god väg att bli en av de årliga almedalsveckornas återkommande kulturpersonligheter.

När han den här onsdagskvällen för andra året i rad berättar om sin senaste bok är det stora, nya Almedalsbiblioteket fullsatt och publiken entusiastisk. Applåderna och jublet vill aldrig ta slut när föreställningen är över. Det är som en rock konsert.

-Men vi har inga extranummer, eller vill ni att han ska ta det en gång till, säger konferencieren efter showen.

Och visst är det show när Gunnar Wetterberg rockar loss om demografi och samhället efter 40-talisterna.

Av nationalekonomernas alla produktionsfaktorer finns det en som inte uppför sig som de andra och det är vi själva, menar han. När kapitalet och de andra faktorerna globaliseras och rör sig snabbt och lätt över gränserna fortsätter befolkningen att vara trög. En genomsnittlig svensk byter hemkommun 1,8 gånger under sitt liv. Ännu trögare rör sig till exempel Tyskar och Fransmän.

Sedan lägger han på den OH-bild som radions ”Public service” brukar raljera om som den äldsta levande OH-bilden i Sverige. Den visar födelsetalets utveckling under 1900-talet. En veritabel berg och dalbana där antalet varierar mellan 80 000 och 140 000 per år. Det finns ingen annan variabel i svensk ekonomi som svänger lika mycket, försäkrar han.

Men framtiden då, vad händer efter 40-talisternas uttåg?

-Om vi låter den demografiska utvecklingen slå igenom kommer den årliga arbetskraftsförändringen att bli negativ under de närmaste 40 åren. Men det blir inga drastiska förändringar de första 10-15 åren. 30-talisterna var få och deras behov blir inga problem att täcka, men sedan...

Positiv är att andelen 60- åringar som fortsätter att arbeta nu vänder upp för första gången på flera decennier. Men vi måste också göra annat till exempel se över hur vi organiserar vårt arbete.

-Frågan är hur vi längre fram tillsammans ska kunna betala för det vi vill göra gemensamt. Svaret är att det kan vi inte! Trösten är att 40-talisternas stora pensions- och annat sparande gör att vi nog har råd att betala mera själva.

1950 fanns 20 procent av arbetskraften i jordbruket och vi tvingade bondsöner -döttrarna att bli civilingenjörer och annat och flytta till städer bli mer produktiva och framför allt att betala mer i skatt. Den reserven finns inte idag. Från 1940-talet fram till nu har kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden ökat från 40 till 80 procent. Där finns inte heller något stort tillskott att hämta, detsamma gäller arbetskraftsinvandringen.

Vi måste pröva andra vägar och om vi kunde hejda inflödet till förtidspension och långtidssjukskrivning skulle det betyda oerhört mycket, menar Gunnar Wetterberg. Ett annat steg är att sänka trösklarna på arbetsmarknaden och återinföra ingångsjobben där även unga och andra oerfarna kunde få plats och med tiden vidareutbilda sig i företaget eller i ett permanentat kunskapslyft

-Men den största reserven är vi själva. Vi, som blir allt äldre och friskare och varje folkpensionär som stannar kvar i arbetslivet ökar arbetskraftutbudet. Om allt fler väljer att fortsätta arbeta efter pensionsåldern skulle allting bli mycket, mycket lättare i framtiden, avrundar Gunnar Wetterberg.

Och nästa år är han tillbaka med en ny bok och en ny föreställning.

Platsen är Svenskt Näringslivs trådgård i Visby, jag har precis skakat hand med Karl Rove. Å ena sidan var Rove hjärnan bakom Bushs ”valvinst” över Gore 2000 och segern mot Kerry 2004. Världen vreds åt höger och vi fick ett Irakkrig, när Gore kunde ha lett ett globalt miljöarbete.

Å andra sidan är Rove ett geni och jag tar chansen att prata med en av de bästa i motståndarlaget. Och han är skärpt och urtrevlig som bara amerikaner kan vara. Han upprepar mitt namn, kommenterar min utbildning och yrkeserfarenhet från USA, besvarar mina frågor men avslutar med att undra vad jag tycker.

Jag får den där känslan av att vara en ättling till de hemkära, halta och lytta som blev kvar i Europa, när de driftigaste hjärnorna utvandrade till USA. Men precis bakom mig i seminarietältet sitter en av de få andra i publiken med hjärtat till vänster. ”Hur gick det med handen, gick den upp i rök?”, undrar min vän. Vi skrattar åt vår respekt för myten Karl Rove.

Seminariet börjar och Rove är lysande - från sin ideologiska utgångspunkt. Vi får ett brandtal för Bush och McCain. Sänkta skatter är alltid bra, liksom bomber i utrikespolitiken.

Det mest förvånande är inte att reflektioner kring miljö, fattigdom och kvinnors rättigheter lyser med sin frånvaro. Istället fascineras jag över hur den samlade svenska unghögern taktfast applåderar precis allt vad USAs republikaner står för. I trädgården slipper man tänka på de ”nya” moderaternas putsade fasad.

Jag går till RFSUs mingel i annan trädgård. Alliansen mellan Bush, Vatikanen och islamistiska stater fördöms och anses ha förödande konsekvenser för kvinnors rättigheter och arbetet med reproduktiv hälsa.

Hos RFSU ser jag inte till den unghöger som applåderade Rove så att händerna värkte. Men då min egen hand inte gick upp i rök trots allt, hälsar jag på RFSUs Åsa Regnér.