Konsten att vara ledare i akademin

Susanne Iwarsson har haft chefsuppdrag under i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv. Dessa samlade erfarenheter delar hon med sig av i Saco chefsråd. Vi kontaktade Susanne för att prata om särskilda ledarskapsutmaningar i akademin, varför mentorskap är viktigare än utbildning och om den viktigaste förutsättningen för ett bra ledarskap.

Publicerad: Tisdag 20 nov 2012

Nyckelord:
Chef

Hur gick det till när du fick ditt första chefsuppdrag?
Jag tog examen som arbetsterapeut 1979. Vid den tiden var det ont om arbetsterapeuter. Det innebar att jag tidigt fick uppdrag som arbetsledare. Jag fann mig snabbt i chefsrollen och har mestadels varit någon form av ledare eller chef sedan dess.

Sedan disputerade du och blev kvar inom akademin. Berätta mer om det.
Jag var den första arbetsterapeuten som disputerade vid Medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Det i sin tur ledde till att jag fick ett ledningsuppdrag av dekanus, trots att det uppdrag jag fick i normala fall kräver betydligt längre erfarenhet av akademiskt ledarskap. Uppdraget var att utveckla en sammanhållen utbildnings- och forskningsverksamhet i arbetsterapi, från grundutbildning och magisterutbildning till forskarutbildning vid Lunds universitet. Det var en tuff resa där det gällde att lära sig snabbt hur universitetsvärlden fungerar.

Hur skulle du beskriva dig själv som ledare?
Jag har ett stort intresse för människor. Det är det viktigaste och en grundläggande förutsättning för framgångsrikt ledarskap. Jag har också en förmåga att förstå och överblicka sammanhang och system. Min drivkraft att vilja förändra och förbättra är givetvis också viktig. Jag strävar alltid efter att vara tydlig i min kommunikation med andra människor och får ofta höra att jag lyckas med det och att jag har förmåga att arbeta strategiskt för framtiden.

Är vissa personligheter mer lämpade än andra i en ledarroll?
Jag tror inte det, men vissa människor söker sig till ledarskapet. Det kan man ibland se redan i skolåldern. Chefskapet kräver mod och en vilja att synas och höras. Det är ofta representativt och förenat med allt ifrån mediala framträdanden till att tala inför stora grupper.

Hur ser du på chefsutbildningar?
Jag har haft nytta av dem men tycker samtidigt att utbudet är rörigt. Kurser i ledarskap saknar ofta relation till varandra och eftersom de inte graderas vet man inte vilken nivå de rör sig på eller i vilka skeden av chefskapet de är viktiga. Jag anser att chefsutbildningar måste kompletteras med ett väl fungerande mentorskap för att man ska kunna utvecklas i sin chefsroll.

Hur beskriver du ett väl fungerande mentorskap?
Vad man tycker fungerar bra respektive dåligt är ju individuellt. Man måste känna sig trygg med sin mentor. Det är till exempel viktigt är att det finns ett naturligt avstånd mellan mentorn och adepten. De ska absolut inte verka i samma del av organisationen och det är en fördel om de inte har några personliga bindningar eller kopplingar till varandras kollegor.

Hur tror du att man ska motivera unga människor att axla ett chefsansvar i framtiden?
Det är en stor och viktig fråga. Jag förstår att chefsrollen avskräcker många. Särskilt unga människor som ofta har en rad andra åtaganden utanför arbetslivet. De ser ju att chefsrollen kräver mer än en vanlig arbetsvecka. I akademin är rollen dessutom delad; utöver att vara en bra chef ska du dessutom vara en fantastisk forskare och lärare.

Vad är det svåraste i att leda stora forskningsprojekt?
Eftersom rollen som ledare i forskningsprojekt är tudelad är den väldigt komplex. Dels agerar du som statligt anställd tjänsteman, dels som entreprenör med nästan som ett "eget företag" inom ramen för universitetet. I min forskargrupp har jag 25 personer som jag är chef för och det är min uppgift att dra in pengar till de forskningsprojekt som dessa driver, vilket också innebär att jag har ansvar för att det finns finansiering till deras löner. I de allra största projekten handlar det dessutom om verksamhet vid flera olika institutioner och fakulteter inom universitetet. Jag ansvarar alltså för finansieringen av anställningar även för personer som jag inte är chef i linjen för, vilket ökar komplexiteten och utmaningarna ytterligare.

Har du någon förebild?
Jag har faktiskt inte det. Jag känner många duktiga chefer och ledare och jag lär mig ifrån samtliga. Det gäller att analysera och lära sig av både starka och svaga sidor hos kollegor. Ingen är perfekt.

Vad tror du att du kan bidra med till Saco chefsråd?
Jag är den enda i chefsrådet som har en chefsposition i akademin. Den bilden av verkligheten tar jag med mig in i rådet. Jag har även med mig erfarenhet ifrån sjukvården och kan komplettera bilden av olika sorters ledarskap. Dessutom är jag en av totalt två kvinnor i chefsrådet.