En sjöofficer och banktjänsteman

Ser man till de fackliga meriterna är karriärvägen mera spikrak. Från några år som måttligt aktiv i Officersförbundet under tiden i Marinen på 1980-talet till ett allt djupare fackligt engagemang i Jusek. Ett Jusek som 2007 valde honom till förbundets ordförande.

-Det var nästan en chock då när jag blev tillfrågad. En plats i styrelsen hade jag nog på känn att det skulle kunna bli, men ordförande...

Den här gången är överraskningsmomentet redan avklarat och meriterna för ordförandejobbet i Saco uppenbara.

Men att det fackliga så skulle ta över karriären har förvånat honom själv. Att det ändå blev så handlar nog i grunden om empati, menar han, förmågan och viljan att engagera sig i andra människor.

-Det händer faktiskt att man som fackligt aktiv kan göra skillnad i människors liv, åtminstone yrkeslivet, och det är väldigt stimulerande. Jag tror att man måste känna den empatin för att gilla att jobba fackligt.

Nu blir det annorlunda och medlemskontakten en annan. Som ordförande i en facklig centralorganisation företräder man medlemsförbundens samlade intressen.

Det har inte varit någon enkel väg att vandra för de fackliga centralorganisationerna sedan man tappade det mesta av sina löneförhandlande funktioner. Att Saco kommit ut i särklass bäst är heller ingen hemlighet. När LO tappar och TCO stagnerar fortsätter Saco förbunden att växa år efter år efter år...

-Visst har vi haft draghjälp av den utbyggda högskolan. Men en avgörande faktor är också den goda samverkan som finns mellan förbunden. Detta och att vi är både yrkes-/utbildnings och fackliga organisationer grundlägger vår styrka. Och jag är övertygad om att Saco kommer att ha en viktig roll även i framtiden.

Till de viktiga frågorna för en facklig organisation hör självklart lönerna.

-En av mina absolut viktigaste uppgifter som Sacoordförande blir att verka för ökad lönespridning och rörlighet på arbetsmarknaden, säger Göran Arrius.

Och det handlar inte bara om att värna de egna medlemmarnas intressen utan hela Sveriges framtid, menar han.

Lönerörelserna kompenserar för inflationen, inte så mycket mer. För många akademiker planar lönekurvan dessutom snabbt ut till något som ligger farligt nära ett rakt streck. Många slutar arbetslivet med bara några hundralappar mer i reallön än när de började.

Den utveckling mot individuell lönesättning som Saco i hög grad varit med och drivit på kan göra skillnad.

-Men då måste arbetsgivarna bli bättre på att belöna bra arbetsinsatser. Handlar det om att lyfta upp någon till chefsjobb, med allt vad det innebär av ökade krav och ansvar, räcker det kanske inte med 2 000 – 3 000 kronor mer i månaden efter skatt.

En annan viktig grupp som borde betalas bättre är de som vågar byta jobb. Tack vare dem kan idéer och erfarenheter sprida sig till nya arbetsplatser och hela arbetslivet. Förr fick de ofta heta hoppjerkor och det var inget beröm. Idag är den livslånga anställningen borta som ideal.

Men det kostar på att byta jobb, det är inte heller självklart att varje byte blir lyckat. För den risken och för de nya idéerna borde arbetsgivarna inom både näringsliv och förvaltning betala mer, menar Göran Arrius.

Andra tunga akademikerfrågor som ligger honom varmt om hjärtat handlar om:

• Forskning och bildning/utbildning – från grundskolan till forskningspolitiken.
• Skatter - främst höga marginalskatter som slår hårdast mot de som investerat i utbildning och därmed har ett kortare yrkesliv med högre lön.
• Att kunna utvecklas och förkovra sig under hela arbetslivet – förslag som nämnts i debatten är kompetenskonton och permanenta kunskapslyft.
• Invandrade akademiker – det är ett oerhört slöseri när akademikers kompetens inte tas tillvara enbart för att den är invandrad. Här måste alla klutar sättas till för att de snabbt ska kunna komma tillbaka till sitt yrke efter flytten till Sverige.