Bildningens nya vägar

Men så enkla borde frågorna inte vara, varken om innehållet eller om vägarna dit. Vi är långt ifrån Oxenstiernas tid, när kanslern behärskade en imponerande del av sin tids kunskapsmassa, från de klassiska språken till teologi, rättsvetenskap (Grotius!) och praktisk ekonomi. Sedan dess har kraven på samhällsmedborgaren blivit allt större. I mina föräldrars generation blev en del studenter helklassiker för att slippa matematiken – i dag är nog konsten att räkna snart lika viktig för att klara sig som läsandet. Begreppet bildning har breddats, klimatfrågan för in det medborgerliga samtalet på naturvetenskapens och teknikens områden.

Hur mycket ska utbildningen klara av bildningen? Grunden måste läggas i skolan, skolan når alla, skolan ska väcka och locka så många som möjligt att bära bildningen vidare, vidga den till nya områden och berika den. Men klassikerna trängs med allt annat som skolan ska rymma, bildningens nya områden lika väl som den yrkesinriktade, allt mer krävande utbildningen.

Skolan har aldrig varit den enda vägen till bildning. Länge gick bara några procent av varje årskull vidare till gymnasiet. Många människor gick sina egna stigar genom studiecirklar, föreläsningsföreningar och lånebibliotek. De läste högt för varandra, de spelade tillsammans, de berättade för vänner om böcker de hittat och pjäser de sett. Impulsen kom från skolan, men de flesta skaffade sig sin mesta bildning på egen hand. Det är svårt att föreställa sig att det skulle kunna vara på något annat sätt – ligger det inte något av att söka och finna på egen hand i själva föreställningen om vad bildning är?

I den meningen har förutsättningarna knappast varit mer gynnsamma än nu. 1900-talet blev välfärdens sekel: Medellivslängden ökade med 25 år, 1880-talets vänsterutopi om ”bottenskolan” blev den sammanhållna grundskolan för hela befolkningen, tidningar, förlag och etermedia gjorde stora mängder kunskap åtkomliga för många fler, reallönerna flerdubblades och allt fler fick allt mer tid att förfoga över. Bättre grund kan bildningen knappast bygga på.

De senaste 20 åren har den dessutom fått ett kraftfullt verktyg i den nya informationstekniken, fullt i klass med tidningarnas betydelse för massläsandets genombrott på 1800-talet. Fler än någonsin klarar av att söka, välja och bestämma sådant som tidigare förelades oss av olika monopol.

Rimligen måste det också påverka bildningsvägarna. Bildningen måste fortfarande vara något som människor själva söker sig fram till, men chansen att många fler ska göra det har ökat väsentligt. Det betyder inte att debatten kan slå sig till ro och lämna utbildningen därhän, men det borde betyda att den vidgas till att handla om betydligt mer än gymnasiets kursplaner.

Om bildningen i större utsträckning än nu ska bli ett eget ansvar därför att skolan inte hinner ge alla vad det civiliserade samhället behöver, så måste man också ta konsekvenserna. När var och en ska leta måste det offentliga ansvaret för bildningen i hög grad handla om tillgänglighet och vägledning. Då blir kulturpolitikens institutioner väl så viktiga som utbildningspolitiken. Biblioteken, museerna och arkiven borde ha huvudansvaret för att underlätta medborgarnas sökande.

Biblioteken och museerna måste rustas så att de lockar och kan göra bildningen tillgänglig för många människor. Det handlar inte bara om nya resurser (även om de säkert är nödvändiga), utan också om en prövning av formerna för att nå ut. Arkiven rymmer väldiga mängder material, som bara väntar på att få sätta vår fantasi och vetgirighet i rörelse. Och sommaren är en härlig tid att börja!

GUNNAR WETTERBERG

Debattartikel i Corren.se 26 juni 2008.