Risktagande måste svida

Det är synd att finansmarknaderna inte har tid med historia. Sveriges Riksbank är äldst i världen, grundad 1668 (eller 1656, hur man nu räknar Palmstruch); därför har den hunnit göra de flesta av finansvärldens misstag. Ibland har den rentav varit först med dem, men på något sätt har den alltid kommit ur kniporna.

I detta är bankkrascher ingenting nytt. De första svenska affärsbankerna kallades diskonter, grundade under Gustaf III för att ta över Riksbankens lånerörelse.

Under Napoleonkrigen tjänade svenska mellanhänder grova pengar på neutraliteten, men när kriget var över gick Malmö diskont på öronen, och kronprins Karl Johan drog undan mattan för de andra. Diskonternas haveri blev ett dråpslag mot kreditgivningen, som hämmade näringslivet under årtionden framöver.

Det lärde liberalerna en läxa. När Skånes Enskilda Bank råkade i gungning i mitten av 1800-talet gick finansminister Gripenstedt motvilligt in.

Några år senare konstaterade han på Riddarhuset att ”en bankinrättning obestridligen står uti helt annat förhållande till allmänheten, än andra industriella anstalter, såsom t.ex. ett bomullsspinneri eller en badinrättning”.

Sedan dess har historien upprepats gång på gång. När A O Wallenberg så när hade spekulerat bort Stockholms Enskilda på järnvägsobligationer 1878–79 blev regeringen tvungen att inrätta en särskild fond för att hålla banken under armarna.

I sina ”Minnen” kommenterade Ernst Wigforss hur Skandinavbanken kom till regeringen när den råkat i gungning efter Kreuger: ”Det var knappast en anhållan om hjälp som [Skandinaviska] banken formulerat i sin skrivelse till regeringen [efter Kreuger].

Det var närmast en enkel anmälan, att banken hotades av en katastrof och väntade att det allmänna skulle finna medel att avvärja den. I grund och botten var det en deklaration om att en storbank inte längre kunde betraktas som ett enskilt företag, handlande på egen risk.

Att den faktiskt antagit karaktären av ett samhällsföretag.”

Just så är det. Den grundfråga som nu återkommer i USA, Storbritannien och Schweiz är lika besvärlig som på Gripenstedts och Wigforss tid.

Hur skyddar man samhället och ekonomin från kollapsande banker, samtidigt som skyddet inte är så starkt att det lockar bankerna att ta onödiga risker på statens eller skattebetalarnas bekostnad?

På 1990-talet närmade sig Sverige ett svar. Staten räddade bankerna, men tog över deras tillgångar och fick tillbaka mycket av pengarna.

Kanske borde man ha gått ännu längre, kanske skulle man ha tagit ännu mer betalt av dem man räddade. Om krisen ska stämma finansvärlden till eftertanke, då måste den veta att risker svider, även om ekonomierna inte har råd att låta de största gå omkull.

Frågan är om den enskilda staten längre kan organisera sådana system. Kanske har den europeiska regleringen en ovanligt meningsfull uppgift att fylla.

Gunnar Wetterberg skriver f.n. på "Pengarna och makten. Riksbankens historia", som ges ut i mars/april på Atlantis förlag.

Debattartikel på Sydsvenskans kultursida 27 spetember 2008.