Svårt att välja rätt stimulanser

Sverige gick in i krisen med gapande underskott, som bara blev värre när räntorna rusade. I dag talar man om hur stora stimulanser som ska komma när – den gången försökte tjänstemännen varna för alltför stora nedskärningar, om inte efterfrågan skulle falla ännu mer. Ofta förgäves – många inblandade var besatta av tanken på de stora klippen som bästa sättet att återvinna marknadens förtroende. Bankernas kapitaltäckningsgrad var oroväckande låg, och stormen kring kronan gjorde dem än mer utsatta. Nu ser det långt bättre ut hemmavid. Staten har kraftigt stärkt sina finanser sedan den nya budgetlagen antogs, bankerna har lärt sig en hel del läxor (hoppeligen), och i varje fall höjt kapitaltäckningsgraden.

Problemet är nu ett annat. Pressen kommer utifrån. 1990-talskrisen var i allt väsentligt ett västeuropeiskt fenomen, till stor del orsakat av turerna kring den tyska återföreningen och de spänningar det vållade mellan Europas valutor. USA berördes ganska marginellt. Nu är det helt annorlunda. Euron verkar hålla spänningarna mellan de europeiska ekonomierna i schack, men med utgångspunkt från USA har krisen blivit global. Än så länge är det via exporten de största påfrestningarna ser ut att komma, därnäst via finansmarknaderna, men de svenska konsumenterna har inte börjat panikspara på samma sätt som förra gången.

Antagligen kommer krisen att ta tid. Under 1990-talskrisen lade vi en gång några olika kriser ovanpå varandra: vad finns det för mekanismer i förloppen? Det gav en ganska tydlig bild. Om man får hejd på en finansiell störning inom någon eller ett par månader, så kan allt stanna av och återgå till det normala – så hade det varit 1987 (Kuwait), och så blev det också 1998 (Ryssland).

Men om man inte lyckas – och den kris vi nu befinner oss i började redan 2007 – så följer det ena på det andra. Bankerna blir oroliga, stramar åt krediterna, vilket något år senare slår mot investeringarna, så att arbetslösheten ökar, konsumtionen bromsar in, och sysselsättningen faller ännu mer. Till slut värker krisen ut i kommunerna. Skattebasen stagnerar, a-kassan dämpar fallet i skatteintäkter, men inte lika mycket som förra gången eftersom arbetslöshetsförsäkringen stramats åt. Dessutom ökar kostnaderna för socialbidrag och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Frågan är då: när ska man stimulera – och hur? Jag har respekt för att regeringen vilar på hanen. Om förloppet kommer att vara ytterligare ett par år, så blir det viktigt att fundera över när åtgärderna kan göra störst nytta. Flera kommentatorer har talat om en momssänkning, men åtminstone på 1990-talet hävdade många forskare att den bara flyttade konsumtionen något år åt ena eller andra hållet. Det kan i och för sig hjälpa till att jämna ut påfrestningarna, men om vi tror att nedgången kommer att vara till 2011, vilken nytta gör det då att flytta konsumtion från 2010 till 2009? I värsta fall gör det bara svackan värre.

Om jag vore regering skulle jag be Banverket och Vägverket att kvickt som ögat leta rätt på alla hål som behöver fyllas igen. Nya projekt tar tid att förbereda, men det eftersatta underhållet behöver nog några miljarder. Jag skulle också ge kommunerna besked om statsbidragen i god tid före det budgetarbete som på många håll kommer att dra igång i vår. Och sedan skulle jag kräva att Arbetsförmedlingen rustar sig för att ge kvalificerade råd åt alla dem som kommer att behöva det. Det är inte bara LO-anslutna arbetare det handlar om – nedrustningen av akademikerförmedlingarna måste göras ogjord, när 50-procentmålet för högskolan kommer att examinera ut många studenter de närmaste åren.

GUNNAR WETTERBERG

Införd i Corren 4 december 2008