Ta tag i regionfrågan

Det är inte många som bryr sig om regionfrågan. Men det är en viktig fråga. Den handlar om den offentliga sektorns infrastruktur, skelettet som håller verksamheten samman. Precis som ett skelett ska det aldrig synas; men vittrar det sönder – då har samhället allvarliga störningar att vänta.

Alla politikens frågor kan inte vara valvinnare. Somliga måste de förtroendevalda ta ansvaret för. Regionfrågan hör antagligen dit. Ett klart besked om hur landet ska organiseras skulle göra det lättare att hantera en rad andra frågor.

Ibland föreställer man sig att alternativet till att göra något är att låta allt förbli som det är. Någon gång kan det vara så, men ofta är det en felsyn. Om politiken passar förändras verkligheten ändå. Det kan vara en fördel: Genom att låta frågan rulla tjugo år till kan den hitta nya vägar och former av sig själv. Men det kan också stå dröjaren dyrt: Om olika delfrågor tar olika vägar på olika håll blir det allt svårare att samla ihop spretigheten.

Risken är stor att det går så med regionfrågan. Redan nu har vi i praktiken genomfört en halv regionreform. Invånarna i Stockholm, Skåne och Västra Götaland lever i regioner som är ungefär så stora som Ansvarskommittén tänkt sig, medan resten av befolkningen är splittrad på 18 landsting och Gotland.

Tveksamheten inför kommitténs förslag har varit störst bland somliga rikspolitiker. Det är märkligt då röran är störst bland statens egna organ. Kommittén räknar till ett 40-tal olika sätt att organisera verksamheter regionalt, somliga med milt sagt fantasieggande lösningar på sina problem. Rekordet bland dem jag stött på är den myndighet som räknar in Jönköping och Linköping i sin västra (!) region.

Med dåligt samordnade regionala lösningar mister staten slagkraft. Och vi är på väg mot en situation där staten bara kan samla sig nationellt (om ens det). På regional nivå är de statliga organen spridda mellan olika städer, med olika verksamhetsområden, statens företrädare lär inte känna varandra och måste för olika kommuner tala med olika avdelningar inom andra myndigheter.

Stormen Gudrun hade antagligen kunnat öppna minst lika intressanta perspektiv som tsunamin, om den hade beståtts med en lika grundlig granskning. Att staten lämnat länen som indelning beror på att trenden mot större regioner är stark. Det är svårt att ordna kompetent bemanning på drygt 20 olika ställen i landet.

Dessutom håller verkligheten snabbt på att regionaliseras. Arbetsmarknaden för akademiker är på väg mot sex regioner, grupperade kring de stora universiteten (även för dem som läst vid andra högskolorna). Om bortåt hälften av de nya årskullarna går igenom högre utbildning på väg ut på arbetsmarknaden kommer dessa regioner snart att prägla en allt större del av befolkningens yrkesliv.

Medborgarna drar med sig servicen. Om människorna rör sig obehindrat inom sådana storregioner kommer det också att bli naturligt att erbjuda tjänster inom dessa. Det kommer de statliga myndigheterna att göra; kommuner och landsting kommer att gruppera sig i kommunförbund för att lösa större frågor – och framför allt kommer mycket av den kommersiella servicen att ta fasta på de regioner som växer fram.

Ju mer denna process lämnas åt sitt öde, desto mer famlande kommer den att bli. Politiken försitter en chans när den inte erbjuder styrsel och ledning.

Kanske kan det glädja någon libertarian, men marknaden är egentligen inte särskilt väl betjänt av den offentliga organisationen splittras och förlamas.

Det är lättare att samspela med någon som man vet var man har. Det är hög tid att regeringen tar sig samman och ger klarsignal för regionerna.

GUNNAR WETTERBERG

Krönika i Corren.se 5 november 2008.