Laghot dödar förhandlingsvilja

Rätt till heltidsjobb – det lovade den förra regeringen inför valet 2006. Om den fick förnyat förtroende skulle rätten för deltidsarbetande att gå upp till heltid stadgas i lag. Delar av dagens regeringsunderlag vill å sin sida ändra lagen om anställningsskydd, LAS.

Båda förslagen har en sak gemensamt: tillskyndarna begriper inte att deras förslag är kontraproduktiva. Ett av skälen är att rätt att gå upp till heltid är en utmärkt fråga att ta upp i avtalsförhandlingarna nästa år. Men hur viktig frågan är kommer vi inte att få reda på, för oppositionen har lovat att om inte förhandlingarna ger resultat blir det lagstiftning i stället? Inget dödar förhandlingsviljan mer effektivt än ett löfte om lagstiftning.

Vilken facklig förhandlare skulle prioritera en fråga som han eller hon hoppas få gratis genom lagstiftning. Vilken arbetsgivare vill medverka till goda lösningar om han eller hon riskerar en stel lagstiftning? Just det – ingen.

Se där ett tydligt exempel på vådan av lagstiftningsdiskussioner på arbetsmarknadens område. Blotta tanken hos politiker att gå in med lagar, eller att ändra i existerande lagar, lamslår hela den förhandlingsmodell som är den svenska arbetsmarknadens stora fördel. Det gäller oavsett om det är regeringen eller oppositionen som driver lagstiftningskravet.

Parterna på den svenska arbetsmarknaden är i dag i första hand förhandlare.

De redovisar sina önskemål och bryter dem mot varandra. Oftast enas de direkt, ibland efter hot eller efter att ha använt konfliktvapnet. Under alla förhållanden kräver metoden att de öppet redovisar sina önskemål och prioriteringar.

Fördelen är att båda parter har ansvar för träffade kollektivavtal. Det de inte vann fick de betalt för på annat sätt. Det de lyckades med var framgången av att de utsåg annat tillmindre viktigt.

När lagstiftning diskuteras är det kravmaskinerna som startar. Det raka samtalet träder tillbaka, i stället kittlas lobbyistnerverna.

Samma logik gäller LAS. Den som propagerar för ändringar i den lagen gör sig själv en otjänst. I den goda förhandlingen får LAS sitt praktiska uttryck, där paragrafer lyfts fram eller förhandlas bort.

Regeringen har på ett berömvärt sätt avvisat ändringar i LAS. Men genom att delar av regeringsunderlaget på sikt vill ändra LAS infinner sig i alla fall osäkerheten. Därmed bidrar de i praktiken bara till en stelare arbetsrätt, inte en mer flexibel.

Oppositionen har sett till att hot om lagstiftning vilar över nästa års förhandlingsbord rörande rätten till heltid. Därför kommer den frågan knappast att behandlas seriöst i den stundande avtalsrörelsen. Det är synd, för många är de kvinnor som befinner sig i deltidsarbetslöshet. Ansvaret för det kommande misslyckandet faller tungt på dem som utlovar eller efterfrågar lag i stället för avtal.

Samma ansvar tillkommer dem som nu litet slarvigt viftar med krav om LAS-reformering. I deras nit att ändra paragrafer, försvagar de parternas incitament att finna lösningar vid uppsägning – och det tyvärr i en konjunktur då sådana är extra angelägna.

Anna Ekström
ordförande, Saco

Debattartikel i Dagens Industri 19 september 2009.