Därför blir tjejerna toppstudenter

Flickor får bättre betyg än pojkar, kvinnor tar över högskolan, lågutbildade män sägs ratas av högutbildade kvinnor – nu går debattens vågor höga om kvinnor, män och utbildning. Att flickor förbättrat sina skolprestationer, prov- och testresultat, övergång till högre studier och betyg mer än pojkar är inget nytt, utan ett mönster som pågått i flera decennier. Samtidigt har samhället förändrats så att kvinnors ekonomi bygger på eget förvärvsarbete snarare än äktenskap. Utbildning är helt enkelt en viktigare del i kvinnors liv nu är förr.

Att pojkarna får sämre betyg än flickorna är inget unikt svenskt fenomen utan gäller också i vår omvärld. Att pojkar presterar sämre än flickor har inte upplevts som ett problem tidigare, men gör det nu. Ett skäl är nog att kvinnorna först nu utnyttjar sina fina betyg till att konkurrera ut männen i traditionellt manliga yrken och utbildningar

Forskningen visar att skillnaderna i begåvning mellan gruppen pojkar och gruppen flickor är små eller obefintliga. Killarna är varken smartare eller dummare än tjejerna, och variationerna är mycket större inom grupperna än mellan dem.

Det finns många undersökningar som visar att flickor lägger ner mera tid, arbete och engagemang i skolarbetet. Här finns förstås en viktig förklaring till betygsskillnaderna. Hur begåvad man än är, måste man också läsa på, anstränga sig att förstå och lägga ner tid på att lära sig. I forskningen hittar vi ett antal intressanta förklaringar till att flickor som grupp pluggar mer och pojkar mindre, även om det förstås finns många pojkar som pluggar jättemycket.

En förklaring från internationell forskning handlar om antipluggkultur. Att vara duktig i skolan och arbeta hårt för att lyckas är raka motsatsen till att vara cool och innebär risk för socialt misslyckande. Enkelt uttryckt: En flicka får hög status om hon får bra resultat eller betyg efter att ha pluggat hårt. En pojke däremot får hög status om han får bra resultat efter att inte ha pluggat hårt.

En del undersökningar lyfter fram att pojkar gärna överskattar sin förmåga genom att förklara misslyckanden med yttre omständigheter och framgångar med inre styrka. Självförtroende är bra, men en orealistiskt hög uppfattning om den egna förmågan kan leda till känslan att ansträngning är onödig. Andra pekar på att både flickor och pojkar ställs inför prestationskrav i skolan. Kanske väljer fler pojkar att avvisa kraven och låter bli att försöka, medan fler flickor väljer att arbeta hårt med stress som konsekvens?

När vi konstaterar att det finns en genomsnittlig skillnad mellan grupperna flickor och pojkar, måste vi alltid fråga oss: I vilken utsträckning är skillnaden något vi alla varit med om att skapa med förväntningar och föreställningar, och riskerar vi att befästa en socialt skapad skillnad genom att utgå från den? Den eviga frågan om arv och miljö lever också vidare. Även om vi känner till statistiska skillnader mellan könen, vet vi ytterst sällan vad det innebär för en enskild individs förutsättningar.

Föräldrar, lärare, skolledare, andra vuxna i skolan och inte minst andra barn och ungdomar – det finns många som har ansvar och spelar roll för barns och ungdomars uppfostran, utbildning och utveckling. Jag tycker att alla vi som samarbetar runt barnens och ungdomarnas uppfostran och utbildning ska se till att diskussionen om vad som ger status och belöning för pojkar och flickor, män och kvinnor, hålls levande. Jag tycker att vi ska prata mycket med varandra och ifrågasätta och utmana de invanda föreställningarna. Vad innebär det att växa upp som pojke eller flicka och vad vill vi att det ska innebära? Hur gör den som vill växa upp och utveckla hela sin personlighet utan att hindras av traditionella könsnormer? Vilka normer och förväntningar gör att individer känner sig tvungna till livsval som inte passar dem?

Jag tycker att det är ett misslyckande för den svenska skolan att pojkar år ut och år in lämnar skolan med sämre betyg än flickor, och jag tycker det är ett misslyckande att flickor upplever stress och ohälsa i större utsträckning. Det är viktigt att pojkar och flickor lär sig att anstränga sig för att nå resultat, men det är också viktigt att flickor och pojkar lär sig att glädjas åt bra prestationer och känna att de duger. Vi är alla individer med unika egenskaper, intressen och förmågor. Både flickor och pojkar skulle få större förutsättningar att utveckla hela sin potential med en mer jämställd skola.

Anna Ekström, ordförande Saco

Debattartikel inför på Debatt Aftonbladet.se 14 april 2010.