Offentlig utfrågning om sjukförsäkringen

Givet det nya regelverket som trädde i kraft den 1 juli 2008 tycker Saco att det är bra att man verkligen gör en ordentlig kartläggning av dem som kan bli utförsäkrade och deras möjligheter att komma tillbaka till arbetsmarknaden och se vad som i så fall behöver göras eller stödjas. I det arbetet tycker vi att det är viktigt att man verkligen utgår från individens förutsättningar; vilket ju också är avsikten, vad vi förstår. Men det blir minst sagt en utmaning för Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen att klara allt detta på så kort tid och för så många som det troligtvis gäller.

Vad gäller ersättningen till individen tycker vi att det är bra att man ska kunna gå tillbaka till sin gamla sjukpenningsgrundande inkomst, SIG, som man haft före en period med sjukersättning.

Det är också bra att sjukpenning ska kunna betalas ut även om man nått maxtiden för förlängd sjukpenning. Det har ju skett några förändringar i förhållande till det förslag som gick ut på remiss också. T ex är det bättre nu när man tagit bort begreppet "svår sjukdom" på några ställen och istället bara har "sjukdom" som kriterium, som ju alla är vana att hantera.

Regeringen har också gjort en del ytterligare förtydliganden t ex om vad man menar med det här med "omfattande vård" utan att ligga på sjukhus och på så sätt kunna få förlängd sjukpenning och det är ju bra.

Däremot tycker vi att man i förarbetena behöver vara mer utförlig om vad man menar när man talar om att en återgång i arbete skulle riskera en allvarlig försämring av sjukdomen och därmed kunna få förlängd sjukpenning. Detta för att det ska vara möjligt för Försäkringskassan att bedöma individerna på ett någotsånär likvärdigt och rättssäkert sätt.

Här är det viktigt att Försäkringskassan får in ett bra underlag för sin bedömning av vad som kan anses vara "allvarlig försämring". Här borde det försäkringsmedicinska beslutsstödet vara till hjälp.
Samtidigt kan man fråga sig om man över huvud taget ska behöva acceptera en försämring av sjukdomen för den försäkrade och var gränserna går.

Ja, det här var Sacos synpunkter givet det nya regelverk som gäller och den väg som regeringen slagit in på. Samtidigt måste sägas att trots de ändringar och förtydliganden som nu gjorts i propositionen är ju reglerna väldigt krångliga och svåröverskådliga. Det blir mycket lappande och lagande med stor tidsnöd. Vi tror också att det är svårt för den enskilde att förstå regelverket och skillnaderna mellan de olika formerna av ersättning.

Den väg man nu slagit in på är ju att man har gått från en generell utformning av försäkringen med oförmåga till arbete p g a sjukdom som kriterium för att få ersättning från försäkringen till att också lägga in kriterier av diagnoskaraktär och olika situationer. Det finns i och med det en än större risk för att bedömningarna inte kommer att kunna göras på ett likformigt sätt. Det borde räcka med att bedöma arbetsoförmåga (för att kunna få ersättning från sjukförsäkringen), som inte är lätt i sig.

Hur kunde det då bli på det här sättet ? - Att man behöver en explicit regel i lagen som säger att man ska ha rätt till sjukpenning om man ligger på sjukhus. Vi tycker att det är en självklarhet och det är ju som sagt bra att det skrivs in, men hur blev det så här?

Vi tror för fortsättningen och för utvecklingen av försäkringen att om man har en professionell skadereglering med inbyggda drivkrafter i försäkringen att minimera skador, dvs kostnader, ja, då borde egentligen inga tidsgränser behövas. För att arbetsoförmågan inte ska bita sig fast, driver man i ett sådant system på, så att man sätter in åtgärder så tidigt som möjligt för att minska framtida kostnader, kanske livsvariga, och som därmed också gagnar den enskilde. En professionell organisation skulle egentligen inte behöva stelbenta regler, utan helt och hållet kunna utgå från individen och hennes förutsättningar.

Med detta sagt kan man ändå ha en viss förståelse för att man lagt in tidsgränser i sjukförsäkringen, även om vi varit kritiska till de exakta tidpunkterna, särskilt vad som händer den 180:e dagen i rehabiliteringskedjan, som vi tycker är alltför snävt tilltaget. Då kanske de olika aktörerna i rehabiliteringskedjan inte gjort sitt - allt från arbetsgivarens ansvar till vårdköer - och det är svårt för Försäkringskassan att samordna aktörer som inte gör vad som på dem anbelangar.

Men det har gällt att bryta det mönster som funnits. Man har ju tidigare accepterat att försäkrade gått på sjukpenning år ut och år in. Det är inte något vi vill gå tillbaka till, som varken har varit bra för individen eller för försäkringens legitimitet. Att ett sådant mönster behöver brytas är ju helt klart, men vi tycker att ett nästa steg för vår sjukförsäkring måste vara att göra den mer försäkringsmässig. Försäkringen måste stå på egna ben och hantera både intäkter och kostnader och låta dessa följas åt. Då bygger man in drivkrafter/incitament i själva försäkringen (och inte bara via regelverket) för att se till att den enskilde inte fastnar i sjukförsäkringen. Det har både individen och vi som betalar för försäkringen allt att vinna på.

Tack.

Marie-Louise Strömgren, Saco