Anställ utlandsforskarna

Sverige ska kunna vara världsledande på olika forskningsområden. Det är utbildningsminister Jan Björklunds tydliga mål.

Vi står bakom regeringens ambitioner att göra vårt land till en ledande forskningsnation. Men då krävs konkurrenskraftiga villkor för våra forskare.

För att uppnå detta mål, och för att ge dagens och morgondagens studenter den bästa möjliga utbildningen, behöver vi locka de främsta att bli framtidens lärare och forskare vid svenska universitet och högskolor. Undersökningar visar vidare att det i framtiden kan bli brist på akademiska lärare och forskare.

Vi bör också se till att de svenska lärare och forskare som vill tillbringa en tid i sin karriär vid utländska universitet utan problem har möjlighet att göra det. Högskolan är och ska vara en internationell miljö, och svenska universitet ska erbjuda forskningsmiljöer som världens bästa forskare söker sig till.

En grundläggande förutsättning är att förhållandena vid lärosätena är konkurrenskraftiga. Det ska vara attraktivt att arbeta vid våra universitet, och en viktig del är att göra det enkelt för dem som vill söka sig utomlands.

Ett uppenbart hinder är här att hundratals av de som är på väg att bli framtidens forskare och lärare inte har en riktig anställning efter sin doktorsexamen utan bara får ett stipendium. Stipendier kvalificerar inte för vare sig sjukpenning, föräldrapenning eller arbetslöshetsersättning. Stipendiater har ingen arbetsskadeförsäkring och tjänar inte in någon pension. Listan kan göras längre.

Vi är oroliga för att dessa förhållanden gör att många unga talanger väljer bort en karriär inom universitetsvärlden.

De utgör också ett uppenbart jämställdhetsproblem.

Problematiken kring stipendier gäller inte minst de forskare som på stipendiemedel åker utomlands för att skaffa sig viktig postdoktoral meritering. Problemet är att de som återvänder till Sverige efter en ­period utomlands riskerar att stå helt utan socialt skyddsnät.

Denna situation skulle kunna förhindras genom att forskaren anställs av ett svenskt lärosäte och sänds ut till annat land. För dem som får finansiering i utlandet krävs generösare villkor vid återvändandet så att man inte hamnar utan­för det sociala skyddsnätet. Då skulle fler forskare, inte minst kvinnor, våga ta steget.

Dessutom skulle vi säkra att deras värdefulla erfarenheter tillvaratas vid återkomsten till Sverige.

För att komma till rätta med detta bör man snarast se över hur stipendieformerna används inom universitetsvärlden. Vi uppmanar lärosätena att förhandla med finansiärerna.

En bra lösning är att lärosätena anställer forskarna och att forskningsfinansiärerna bidrar med pengar.

Även i de fall då svenskar är verksamma vid utländska universitet, skulle dessa gynnas av att samtidigt vara anställda vid ett svenskt lärosäte. Det här är ett viktigt steg på vägen för att förverkliga regeringens ambitioner om att göra Sverige till en ledande forskningsnation!

Anna Ekström
ordförande Sveriges akademikers centralorganisation, Saco
Anna Götlind
ordförande Sveriges universitetslärarförbund, Sulf
Karin Ehnbom-Palmquist
generalsekreterare Föreningen svenskar i världen

Debattartikel införd i UNT 11 januari 2011