Attack mot tre grundbultar i Las

Utredaren Jonas Malmberg föreslår i betänkandet SOU 2012:62 att arbetsgivarnas kostnader för uppsägningar ska minskas i flera avseenden.

Förslagen, som i stort följer utredningsdirektiven, tar framför allt sikte på uppsägningar som grundas på personliga skäl. När det gäller andra delar av anställningsskyddet, har arbetsgivaren på senare tid fått allt större spelrum för användning av t.ex. olika anställningsformer och för att organisera om och säga upp personal på grund av arbetsbrist (se t.ex. AD 2011 nr 30). Att minska arbetsgivarnas kostnader vid uppsägningstvister stärker den part i anställningsavtalet som redan idag har ett kraftigt övertag. Att tala om kostnader när arbetsgivaren får arbete utfört under tvisten är direkt felaktigt. Utredaren har pekat på att det inte kan uteslutas att förslagen kan komma att påverka sysselsättningen positivt. Antagandet står på mycket lösa grunder.

Utredaren har föreslagit att LAS ska ändras så att anställningen, vid yrkande om ogiltighet, inte ska kunna pågå mer är ett år. Normaltiden för att avgöra en sådan tvist i domstol är ca 18 månader. Den nu gällande lagregeln innebär att arbetstagaren ska ha rätt att stå kvar i anställning intill dess tvisten slutligt avgjorts, oavsett vem som får rätt. Av förarbetena framgår att regeln tillkommit för att arbetstagarens faktiska möjligheter att fortsätta anställningen efter ogiltigförklaring inte ska urholkas. Lagstiftaren har förutsatt att det i vissa fall kan dröja länge innan saken blir slutligt avgjord – och vid den intresseavvägningen satt arbetstagarens intresse i första rummet. Regeln ger starka incitament för att parterna snabbt ska lösa tvisten innan den når domstol. Idag löses praktiskt taget alla tvister av aktuellt slag på ett mycket tidigt stadium. Det är få tvister i domstol. En sådan ordning har stora fördelar för alla parter och bör inte ändras. Förslaget minskar arbetsgivarens incitament att lösa tvisten och är tvistedrivande. Det skulle enligt vår mening inte bara urholka anställningsskyddet utan även försvåra för individen att effektivt hävda sina rättigheter. Vi tror inte heller att den satta tidsgränsen kommer att leda till att tvisterna avgörs nämnvärt snabbare. Uppsägningstvister där ogiltigförklaring yrkas är redan idag förtursmål i domstol.

När det gäller arbetsbrist kan som huvudregel inte en uppsägning ogiltigförklaras om det saknas vakanta arbeten vid uppsägningstillfället som den uppsagde klarar av. Utredaren föreslår nu att det inte ens ska vara möjligt att yrka ogiltigförklaring i de fall det saknas omplaceringsutredningar. Vi anser att förslaget är långtgående. Finns det lediga arbeten vid en arbetsbristuppsägning som en arbetstagare kan omplaceras till föreligger inte brist på arbete – följaktligen bör uppsägningen kunna ogiltigförklaras.

Om arbetsgivaren vägrar att rätta sig efter en dom där en uppsägning eller avskedande förklarats ogiltig, ska arbetsgivaren betala ett normerat skadestånd till arbetstagaren (39 §). Om endast skadestånd yrkas anges i lagrummet den yttre gränsen för skadeståndens storlek. Det är mycket sällsynt – utom i kommuner och landsting – att det sker regelrätta utköp med stöd av dessa regler. Syftet med det normerade skadeståndet är att förmå arbetsgivare att inte åsidosätta domstolarnas domar. Enligt vår mening är de belopp som utgår idag många gånger för låga för att upprätthålla respekten för LAS. Utredaren har föreslagit att det normerade skadeståndet för företag med färre än 50 anställda ska sänkas successivt beroende på antal anställda. Vi menar att det är orimligt eftersom arbetsgivarens betalningsförmåga inte har något direkt samband med antalet anställda. Kränkningen för den anställde blir inte heller mindre bara för att arbetsgivaren har få anställda.

Förslagen ändrar balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivarnas kostnadsminskningar betalas enbart av arbetstagarna. Många uppsagda kommer att hamna i en svår ekonomisk sits. Även anställda som inte sägs upp kommer att känna av ändringarna eftersom anställningstryggheten minskar. Som fackliga företrädare menar vi att förslagen är helt oacceptabla och inte bör genomföras.

Ingemar Hamskär, Senior Jurist

Sofie Rehnström, TCO Jurist

Helena Larsson, Jurist Saco

TCO, LO och Saco:s ledamöter i utredarens referensgrupp.

Införd i Lag&Avtal Debatt 18 oktober 2012.