Nonchalans mot ohälsa dyrare än behandling

Statsminister Fredrik Reinfeldt hoppas att många vill fortsätta att arbeta till de fyllt 75 år. Ska det bli möjligt måste hälsovården och arbetsmiljön bli bättre, inte minst den psykosociala.

Den psykiska ohälsan är ett av våra största ohälsoproblem. Mellan 20 och 40 procent av befolkningen lider av någon form av psykiska problem. Det är mellan 1,1 och 2,3 miljoner människor i Sverige. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer är åtta procent av den vuxna befolkningen, knappt en halv miljon människor, aktuella för psykologisk behandling. Av dem får 90 procent inte rekommenderad behandling!

Förutom att många skulle må mycket bättre finns det mycket stora ekonomiska vinster att göra på att få ner den psykiska ohälsan. Socialstyrelsen har konstaterat att psykisk ohälsa orsakar knappt hälften av alla nya fall av sjuk- och aktivitetsersättningar. som beviljades 2006.

För att bryta utvecklingen krävs arbetsplatser och arbetsgivare som förstår att anpassa arbetsuppgifterna till de anställdas kapacitet. Idag är det ofta inte det fysiskt ansträngande som är problemet, men väl det psykiska.

Ansvarstagande är utmärkt och för det mesta stimulerande för den enskilde. Men det är viktigt att det finns en gräns för vad som kan begäras i dagens tjänstesamhälle när fabriksvisslan inte längre markerar arbetsdagens slut. Det ska vara okey att logga ut och ta ledigt. När personalen inte hinner med, blir sömnlös på nätterna och sitter uppkopplade på helgerna säger en ansvarig arbetsgivare ifrån. Psykisk hälsa måste bli en naturlig del av arbetsmiljöbegreppet.

Om ansträngningen ändå blir för hård och stressen inte längre är stimulerande utan har blivit ett hälsoproblem måste det finnas snabb hjälp att få. Alla tjänar på att bryta en begynnande depression så fort som möjligt.

Nyckelordet är en komplett, väl fungerande hälsolinje. Fronten är vårdcentralerna dit människor ska kunna vända sig oavsett vilka hälsoproblem de har. Som Psykologförbundet visat i skriften "Depression – en rapport om mänskliga och ekonomiska vinster" saknas dock psykologer på nästan varannan vårdcentral. Flera studier som citeras pekar på att uppemot hälften av de som har en depression och söker sig till en vårdcentral inte får rätt diagnos. De flesta patienter med psykiska problem föredrar psykologisk behandling framför medicinering. En hjälp som ofta inte finns att få.

Fler psykologer på vårdcentralerna skulle snabba på rehabiliteringen. Det skulle också vara en ren besparing eftersom allmänläkarna avlastas och patienterna skulle komma tillbaka snabbare i arbete.

En enkel överslagsberäkning visar att det skulle kosta ungefär 4,1 miljarder per år att ge de personer som lider av måttlig depression eller ångest den evidensbaserade vård de inte får idag. Beräkningen bygger på att en behandling kostar 10 000 kronor. Jämfört med kostnaden för en månads sjukpenning, som kan vara som högst drygt 21 000 kronor, är det en bra affär. Särskilt som personer med depression är borta från arbetet i genomsnitt tre månader per år. En framgångsrik behandling betalar sig alltså sex gånger om på ett år!

Samhällets kostnader för behandling, sjukskrivning och förtidspensionering skulle minska med drygt elva miljarder. En satsning på drygt fyra miljarder för att bryta inaktiviteten ger alltså en rejäl vinst och då har vi ändå inte räknat in ökade skatteintäkter från arbetsinkomster.

Bristen på psykologer är dessutom en klassfråga. Nio av tio privatpraktiserande psykologer uppger att de ofta eller ibland har kontakt med personer som har tydligt behov av behandling, men som inte har råd.

Det är nämligen bara en femtedel av den behandling som privatpraktiserande psykologer ger som betalas av landstingen. Resten står företag, försäkringar eller den enskilde själv för. Den som inte har en arbetsgivare som betalar, eller en försäkring eller en fet plånbok blir utan behandling.

Det är en modell som aldrig skulle accepteras för fysisk sjukdom och är naturligtvis oacceptabelt i längden. Vård på lika villkor måste gälla även psykiska problem. Särskilt om många ska vilja och kunna arbeta till 75 för att återknyta till statsministern.

Göran Arrius, ordförande Saco
Lars Ahlin, ordförande Sveriges Psykologförbund

Införd i Expressen