Så kan lärarnas löner höjas med 10 000 kronor

I internationella undersökningar tappar den svenska skolan i kvalitet och likvärdighet. Det är väl belagt att lärarnas förmåga är en av de viktigaste förklaringarna till kvaliteten i utbildningen. Att vi har rätt lärare är därför en central samhällsekonomisk fråga.

Sedan åtskilliga år tillbaka har lärarnas löner inte varit tillräckliga för att locka så många väl kvalificerade sökande till yrket som skolan skulle behöva. Och ju längre lönerna ligger för lågt, desto fler dåliga skolår riskerar samhällsekonomin att få betala.

Forskningen visar på flera viktiga faktorer som kan förbättra skolans resultat, till exempel mindre klasser de första åren. Men den ger också starka belägg för att lärarnas kompetens och arbetslust spelar en avgörande roll för resultaten.

I det sammanhanget är lärarnas löner en viktig nyckel till ökad kvalitet i skolan. Att kunna locka många duktiga och motiverade studenter att bli lärare i framtiden är avgörande för att arbetsmarknaden ska kunna försörjas med kompetent arbetskraft i praktiskt taget alla andra yrken.

Men det handlar om mer. Att skolan fungerar är en central rättvisefråga. Barn till föräldrar med kort utbildning klarar sig allt sämre i det svenska skolsystemet. Skolan har allt svårare att klara sitt kompensatoriska uppdrag, vilket gör skolan mindre likvärdig. Alla barn ska ha tillgång till skickliga och högt motiverade lärare, men de kommer att betyda mest för de elever som genom sin bakgrund har minst hjälp.

Numera känns de flesta vid detta. Lärarnas låga löner är ett hot både mot lärandet och mot det jämlika samhället. Skulle vi ha samma problem på en vanlig arbetsplats skulle arbetsgivaren betrakta det skeva löneläget som en snedsits. Då skulle ledningen gå in med ett engångslyft för att få fason på relationerna mellan olika medarbetare och yrken.

Sådana engångslyft på 10–20 procent har många chefer varit med om.

Men samhällsekonomins snedsitsar är numera mycket svårare att hantera. När inflationen låg på tio procent om året fanns det möjlighet att inom några få år komma till rätta med relativa lönesituationer som hade hamnat fel.

Fram till cirka 1970 var läraryrket välbetalt. Därefter slirade man utför med två procent realt om året i ett par decenniers tid. Trots något försök att ställa saker till rätta har man inte kommit tillbaka – tvärtom.

Den svenska lönebildningsmodellen har stora styrkor. Den har de senaste femton åren levererat reallöneökningar för stora grupper, samtidigt som vi har kunnat hålla den löneledda inflationen på en låg nivå. Modellen har dock problem att hantera uppenbara, viktiga relativlöneförändringar. Det gäller ett antal kvinnodominerade yrken, liksom lärarna.

För att komma till rätta med åtminstone en del av den relativlöneförsämring som lärarna drabbats av under de senaste årtiondena vore det rimligt att öka lärarlönerna med ett engångslyft på åtminstone tio procent. Det skulle inte vara ett lyft för alla med samma procent rakt av, det skulle behöva fördelas efter förutsättningar och behoven inom olika ämnen och skolformer, men den sammantagna effekten borde lyfta lärarnas samlade lönesumma med så mycket.

Det är svårt att föreställa sig någon annan möjlighet att effektivt stärka lärarutbildningarnas dragningskraft.

Tio procent mer till lärarna är inte hisnande dyrt. Det skulle kosta omkring fem miljarder, lite mindre än den sänkta restaurangmomsen på 5,4 miljarder. Det starkt ifrågasatta sista steget i sänkningen av bolagsskatterna – från 24 till 22 procent – beräknas till 7,6 miljarder. Den senare motsvarar ganska jämnt 15 procent i höjning för lärarna. Rimligtvis borde ett lärarlyft vara betydligt mer angeläget för samhällsekonomin.

Alternativet att lärarna år efter år skulle få två tre procentenheter mer än alla andra grupper bedömer vi som orealistiskt och svårt för den svenska lönebildningen att hantera. Med ett engångslyft på 10–15 procent och ”märket” i lönerörelserna därefter skulle lärarna på sex-sju år kunna nå en genomsnittlig löneförbättring på 10.000 kr/mån.

Kruxet är 10–15 procent ur kommunernas kassa. Till skillnad från andra arbetsgivare kan kommunerna inte skapa utrymme genom att höja sina priser. Höjda kommunalskatter betyder höjda skatter på arbete, just det som vi vill ha mer av. Risken är då att pengarna skulle tas från andra gruppers löneutrymme – men varför ska andra kommunanställda betala för en snedsits som uppkom under de årtionden när staten höll i lärarnas löneförhandlingar?

Kanske är det just detta som borde leda vidare till svaret. Det var staten som hade arbetsgivaransvaret i löneförhandlingarna under lönenedpressningens första årtionden. Därför är det inte orimligt att staten betalar vad det kostar att rätta till ett missförhållande som staten har medverkat till. Staten har det yttersta ansvaret för samhällsekonomin, och borde därför vara plågsamt medveten om det långsiktiga hot som alltför låga lärarlöner utgör.

Rent tekniskt skulle staten kunna komma överens med Sveriges Kommuner och landsting – som är lärarnas viktigaste motpart i löneförhandlingarna – om att rätta till snedsitsen. Det finns säkert flera tänkbara tekniska lösningar. En är att staten knyter an till koefficienter i utjämningssystemet som har med skolan att göra och räknar upp det samlade statsbidraget till kommunerna. Sedan får kommunerna som arbetsgivare förhandla om hur utrymmet ska användas.

Vi är medvetna om att det vi föreslår starkt avviker från den gängse modellen för den svenska lönebildningen, där vikten av att staten håller sig neutral och på armlängds avstånd är en av de centrala förutsättningarna för parternas ansvar.

Lärarlönernas samhällsekonomiska nyckelroll och de påtagliga efterverkningarna av statens tidigare agerande som arbetsgivare har emellertid övertygat oss som personer att ett engångslyft för att rätta till eftersläpningen ändå kan vara motiverat. Ett viktigt syfte med att hantera problemet som en snedsits och med ett engångslyft är att minska risken för att ”märket” i lönebildningen ifrågasätts.

Det är möjligt att andra kan finna bättre sätt att hantera detta dilemma. Det är resultatet som är huvudsaken. Lärarnas ökenvandring måste äntligen ta slut efter 40 år.

Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef, Saco
Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef, TCO
Ola Pettersson, chefsekonom, LO

Inför på DN Debatt 21/12.