En tredje väg behövs i synen på anställningsskyddet

Debatten om las och arbetsrätten är kraftigt överdriven. Tillämpningen av anställningsskyddet har anpassats till arbetslivets förändringar, anställningstidens betydelse har försvagats samtidigt som kompetens värderas högre. Anställningsskyddet fungerar mycket bättre än sitt rykte. Därför behövs inga drastiska förändringar i lagen om anställningsskydd. Det visar en omfattande studie som Saco gjort.

Svenskt Näringslivs militanta hållning för ett avskaffande och en del fackliga organisationers lika fastlåsta position i vaktslående om turordningsreglerna har fått debatten att fastna i ofruktbara ytterligheter. Å ena sidan de arbetsgivarföreträdare som ser las som upprinnelsen till allt ont på arbetsmarknaden, å andra sidan de fackliga representanter som bagatelliserar de negativa effekter som regelverken har fört med sig.

Båda har fel. Det behövs en tredje väg. Anställningsskyddet har en viktig roll att fylla i samhällsekonomin, men med lite hjälp utifrån skulle det kunna bli bättre.

Under ett års tid har Saco-utredarna Helena Larsson, Lena Maier Söderberg och Eva Oscarsson genomfört en stor studie av anställningsskyddet i praktiken. De har gått igenom både nationalekonomisk och rättsvetenskaplig forskning, de har i fokusgrupper låtit fackliga förtroendemän, ombudsmän och arbetsgivarföreträdare berätta hur lagstiftningen och kollektivavtalen använts i praktiken.

De ger en tydlig bild:

Anställningstidens betydelse för anställningsskyddet har försvagats.

Arbetsgivarna kan i stor utsträckning behålla den kompetens som verksamheten kräver.

Möjligheterna att använda regelverken på ett smidigt sätt beror till stor del på vilka kunskaper och resurser arbetsgivaren har.

Slutsatsen är att anställningsskyddet funge­rar mycket bättre än sitt rykte.

Å ena sidan bidrar det till att Sverige har en högre förvärvsfrekvens för äldre än de flesta andra länderna i EU. Insikten om att det kostar att göra sig av med folk är en sporre för arbetsgivarna att ta bättre vara på sina anställda, genom att utveckla och utbilda dem och genom att anpassa arbetsuppgifterna när förhållandena förändras.

Å andra sidan hjälper kloka fackliga organisationer till att anpassa skyddet när verksamheter måste ställas om. Både fokusgrupperna och den rättsvetenskapliga forskningen pekar på att de anställdas kompetens fått allt större betydelse under årtiondenas gång. I takt med att företagen blivit allt mer beroende av människor med olika kunnande har kompetensen och olika turordningskretsar blivit allt viktigare.

Facken begriper lika väl som alla andra att den yttersta förutsättningen för att anställningsskyddet ska fungera är att företagen överlever.

Samtidigt skapar lagstiftningen problem. Ett av de allvarligaste är utbredningen av visstidsanställningar. Många ungdomar börjar arbetslivet med en rad otrygga jobb. I en del branscher – med massmedierna och forskningen som skräckexempel – travas visstidsjobben ovanpå varandra år efter år, med bestående otrygghet långt in i medelåldern.

En annan komplikation är att många fortfarande tror att lång anställningstid räcker för att få behålla jobbet. När uppsägningarna kommer blir uppvaknandet brutalt. Ibland räcker inte ens 15–20 års anställning, om kompetensen inte hållit jämna steg med arbetsuppgifterna.

Saco-utredarna vidgar perspektiven. Las måste ses som en del av ett större sammanhang för att underlätta för alla människor att ha meningsfulla uppgifter så länge lusten och orken räcker och för att tillgodose verksamheternas behov av kompetens och förändringsförmåga.

Vår bedömning är att den praxis som utvecklats i stort sett motsvarar behoven i dagens arbetsliv. De större företagen och förvaltningarna klarar av att hitta lösningar som väger av medarbetarnas fortsatta trygghet mot verksamhetens utveckling och överlevnad.

Bland mindre företag finns det ibland en osäkerhet om vad som gäller. I allt väsentligt är detta ett informationsproblem. Vi vill dock bestämt avråda från att lagstiftningen ses över för att kodifiera den praxis som utvecklats. Det riskerar att frysa tillämpningen vid dagens situation, och därmed göra den mindre anpassningsbar för framtiden.

Saco föredrar kloka avtal framför lagstiftning. Med avtal tar bärarna av avtalet på sig uppgiften att informera sina medlemmar om vad som gäller. För anställningsskyddets utveckling vore detta den bästa vägen. Det skulle öka flexibiliteten, samtidigt som informationsspridningen får en naturlig lösning.

Den viktigaste slutsatsen i rapporten är behovet att hantera det större sammanhanget. Ur Sacos synvinkel finns det två angelägna frågor att uppmärksamma.

För det första måste visstidsmissbruket begränsas. Efter 36 månader måste visstidsuppdragen övergå i fast anställning. Det betyder också att den som inte får fast anställning i rimlig tid får en signal om att söka sig någon annanstans, i stället för att gå kvar så länge att bytet försvåras.

För det andra måste just bytena underlättas. Det är en allvarlig brist i trygghetssystemen på arbetsmarknaden att hjälpen kommer först efter att varslen är lagda. Många anställda anar långt i förväg att deras företag har problem eller att deras färdigheter inte kommer att räcka till. I stället för att vänta ända in i väggen borde det finnas en möjlighet att söka sig nya vägar på hyggliga ekonomiska villkor.

Huvudsaken är att debatten om anställningstryggheten inte fastnar i ofruktbara ytterligheter. Jag tror att praxis och regler kring anställningsskyddet utvecklats i en riktning som är fruktbar både för verksamheterna och för den enskilde. Lösningen på frågorna om ungdomarnas möjligheter, staplandet av visstidsanställningar och de anställdas kompetens måste sökas i de sammanhang som omger anställningsskyddet, inte genom drastiska förändringar i lagen som sådan.

Göran Arrius, ordförande i Saco

Debattartikel införd i Dagens Nyheter 27 maj 2013.