Inför oberoende granskning av partiernas reformförslag

Trots att Sverige har en av världens mest omfattande offentliga sektorer, saknas en oberoende analys av de fullständiga samhällsekonomiska effekterna av de förslag partierna går till val på. Inom akademin finns ingen större tradition av att analysera och kommentera politiska program och reformförslag. Flera av våra statliga myndigheter har stor samhällsekonomisk kompetens men har inte, annat än i undantagsfall, i uppdrag att granska reformförslag. Tankesmedjor har inte de resurser som krävs för mer kvalificerade analyser annat än av delar av reformförslagen. Ofta styrs utspel från dessa tankesmedjor av särintressen. Mediernas faktakontroller av partiernas påståenden (Valfläskkollen, Lögndetektorn, Sanningsmätaren med flera), inspirerade av bland annat valen i USA, har dock sannolikt bidragit till att hyfsa debatten i viss utsträckning.

Partierna saknar inte samhällsekonomiska analyser när man utformar sina politiska program. Regeringen har tillgång till omfattande expertis på departementen. Oppositionen använder sig bland annat av Riksdagens utredningstjänst. Men partierna gör inte fullständiga konsekvensanalyser av förslagen och väljer att avstå från att redovisa valda delar av underlagen när resultaten inte ser tilltalande ut i alla avseenden.

Det är en demokratisk brist att partier söker väljarnas förtroende utan att det redovisas en bästa bedömning av förslagens fullständiga samhällsekonomiska effekter. Väljarna kan lockas med förslag om till exempel höjda bidrag utan att konsekvenserna för antalet arbetade timmar och sysselsättningen redovisas. Likaså kan väljarna attraheras av en politik för att göra det mer lönsamt att arbeta utan att en analys redovisas av hur detta kan påverka den ekonomiska tryggheten för enskilda medborgare. Även påståenden att man kan spara stora belopp genom att minska invandringen kan göras utan en mer kvalificerad granskning.

Politik innebär alltid en svår avvägning mellan olika mål. Exempelvis är det en svår balansgång mellan att garantera medborgarna tillräckliga sociala ersättningar när man inte kan arbeta eller blir sjuk och att samtidigt upprätthålla goda drivkrafter till arbete. Ett annat exempel är att det inom miljöpolitiken finns svåra avvägningsproblem när det gäller möjligheten att nå ambitiösa miljömål samtidigt som Sveriges konkurrenskraft ska värnas.

Svåra avvägningsproblem är ofrånkomliga och det är det politiska systemets uppgift att väga målen mot varandra och prioritera. Men för att politikerna ska kunna göra dessa svåra avvägningar, och för att medborgarna ska kunna förstå konsekvenserna av olika handlingsalternativ, är det centralt att det finns ett så allsidigt och kvalificerat beslutsunderlag som möjligt.
Ett steg i riktning mot en mer oberoende granskning av regeringens reformer togs 2007 i och med införandet av Finanspolitiska rådet. Rådets huvuduppgift är att granska regeringens politik i ett bakåtblickande perspektiv. Detta har också indirekt bidragit till att sätta press på att de beslutsunderlag som tas fram i regeringskansliet håller hög kvalitet.

Rådet har dock inte till uppgift att analysera olika partiers reformförslag eller valmanifest, vare sig de tillhör regeringen eller oppositionen. Denna konstruktion innebär också att oppositionen kan välja att plocka upp den kritik som rådet riktar mot sittande regering utan att motsvarande granskning görs av oppositionens tänkta alternativa politik. Vanligtvis granskas oppositionens förslag av tjänstemännen i regeringskansliet (detta har skett inte bara under nuvarande regering utan också under tidigare socialdemokratiska regeringar). Granskningen görs dock på uppdrag av regeringen, varför den i betraktarens ögon riskerar att uppfattas som en partsinlaga. Sacos företrädare på finansdepartementet har också ifrågasatt om opolitiska tjänstemän ska användas för att ta fram partipolitisk propaganda. Ett kanske större problem i sammanhanget är att detta kan ställa till med förtroendeproblem när samma tjänstemän ska arbeta för en ny regering efter ett regeringsskifte.

I flera andra länder finns det särskilda myndigheter som har i uppdrag att offentlig redovisa de samhällsekonomiska konsekvenserna av både regeringens och oppositionens reformförslag. Det kanske mest kända exemplet är Centraal Planbureau (CPB) i Nederländerna. CPB gör utvärderingar av såväl genomförda reformer som partiernas valprogram. Inget seriöst parti kan gå till val med ett valmanifest som inte granskats av CPB. Utan den kvalitetsstämpeln saknar manifestet trovärdighet hos väljarna.

Vi borde ha något liknande i Sverige. Det är angeläget att snarast få i gång en blocköverskridande diskussion om hur även vi kan få en oberoende samhällsekonomisk granskning av partiernas valprogram och reformförslag. Den granskande institutionen bör inte komma med egna reformförslag utan enbart ha i uppdrag att konsekvensberäkna större reformförslag och politiska program samt att offentligt redovisa resultaten. I instruktionen bör det framgå att den som har till uppgift att bedöma effekterna av reformförslag på bland annat de offentliga finanserna, tillväxt, sysselsättning och inkomstfördelning och att de modeller och metoder som används så långt möjligt ska vara förankrade i den senaste forskningen. En oberoende granskande institution med ett sådant uppdrag skulle bidra till att ge medborgarna väsentligt bättre information om de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika reformförslag. Det skulle i förlängningen också bidra till en bättre samhällsekonomisk utveckling och en stärkt demokrati i Sverige.

Robert Boije, samhällspolitisk chef Saco

Debattartikel införd i DN 27 december 2013.