Debatt: Politiska taskspelet förvärrar skolkrisen

Krisrapporterna om svensk skola har duggat tätt, med OECD:s Pisa-undersökning som den slutgiltiga bekräftelsen. Det är uppenbart att det inte står rätt till när svenska elevers kunskapsnivå blir sämre och sämre.
 
Leif Lewin har i sin utredning av kommunaliseringen visat att skuldbördan kan fördelas jämnt över det politiska fältet. En kommission med internationell expertis har utsetts och utbildningsminister Jan Björklund har tillsatt en utvärdering av regeringens skolreformer.
 
Allvaret i skolkrisen och fördelningen av skuldbördan borde tala för en politisk borgfred med elevernas och lärarnas bästa för ögonen. Men i stället förtsätter skoldebatten att sjunka till nya bottennivåer.
 
I stället för att slå varandra i huvudet i kampen om vem som bär skulden måste politikerna samla sig kring en gemensam problembild som grund för en långsiktigt hållbar lösning. Väljarna har rätt att förvänta sig att Sveriges skolpolitiker ger upp den partipolitiska poängjakten i en debatt som blir allt mer svårbegriplig att följa för utomstående. En verkligt politisk ledarskap vore Gustav Fridolin, Jan Björklund, Tomas Tobé och Ibrahim Baylan redan nu lägger grunden för en upp- görelse över den politiska blockgränsen om skolan som skapar tydliga spelregler, arbetsro och framtidstro i svensk skola för lång tid framöver - och oavsett valutgång.
 
Därefter bör politikerna hålla fingrarna borta. Vi vill peka ut tre områden som vi tror är centrala att börja med och där det finns förutsättningar för att nå politisk enighet.
 
För det första måste lärarna få en väsentligt högre status. I slutet av 1960-talet motsvarade lönen för en gymnasielärare vad en riksdagsledamot tjänar i dag. Numera har gymnasieläraren i bästa fall hälften så mycket betalt som en riksdagsledamot. Tydligare kan knappast läraryrkets nedgradering beskrivas. Ska några av våra mest begåvade ungdomar söka sig till lärarhögskolorna för att axla en av de absolut viktigaste uppgifterna i vårt land måste lärarlönerna höjas rejält. De nya karriärlärartjänsterna är ett steg i rätt riktning men betydligt fler lärare än dessa måste känna sig som en yrkesgrupp vars profession respekteras och inte ständigt ifrågasätts. Även skolledarnas status måste höjas och arbetsbördan fördelas om från administration till pedagogiskt ledarskap.
 
För det andra måste skolans fortsatta reformering bygga på ett gediget kunskapsunderlag och större samsyn i politiken. Det är viktigt att ha is i magen när det gäller att dra slutsatser om skolans organisation, finansiering och huvudmannaskap. Det finns i dag inget riktigt bra underlag om vilka effekter alla de radikala förändringar som skett inom skolans värld har haft.
 
Om det går att nå fram till en någorlunda enighet om varför Sverige halkat utför i matematik, läsförståelse och naturkunskap så blir det så mycket lättare att komma överens om vad som måste göras och sedan hålla fast vid det. En bred uppgörelse om skolan bör lägga fast hur kunskapsresan från förskola, grundskola och gymnasium ska drivas för överskådlig tid framöver.
 
För det tredje måste skolan vara likvärdig, bidra till ökad integration och främja sociala klassresor. Då krävs att barn från olika sociala miljöer möts i samma skolor. Även om det fria skolvalet och friskolorna i många fall har varit av godo, måste även detta och den fria etableringsrätten vara en del av översynen. Det går inte att bortse ifrån att effekterna av dessa förändringar är väldigt tudelade. Valfriheten är viktig men måste utformas så att den inte kraftigt minskar likvärdigheten i skolan.
  
Skolan ska vara likvärdig över hela landet och alla elever ska ha samma möjligheter, oavsett huvudman. Går det att garantera med exempelvis riktade statsbidrag och ett statligt regelverk behöver inte politikerna ägna sig åt den infekterade frågan om återförstatligande eller inte. Ett statligt regelverk som sätter fingret på kvalitén i undervisningen och som kräver långsiktiga åtaganden. För att lyfta den svenska skolan och minska kunskapsklyftorna tror vi att det behövs en bred, hållbar och långsiktig uppgörelse som kan bli ett steg på vägen till ett mer konkurrenskraftigt och jämlikt samhälle.
 
När skolans status väl är återupprättad och de rätta förutsättningarna är på plats bör de som är proffs på undervisning lämnas i fred att göra sitt jobb. Skolans personal har väntat länge nog på arbetsro och tillit. Det är hög tid att vi ger dem det i stället för en skol debatt av obegripligt politiskt tjäbbel. 
 
Göran Arrius
ordförande för Saco
 
Eva Nordmark
ordförande för TCO

Artikeln var även publicerad i Expressen den 12 mars, 2014.