Kvaliteten på högskolan viktigare än fler platser

Kvantiteten har länge fått gå före kvaliteten i högskolan. Varken den förkastade budgeten eller den som riksdagen antog ändrar den bilden. Samtidigt som urholkningen av högskolan fortsätter finns det ett politiskt tryck på fler utbildningsplatser. Men ensidiga satsningar på fler platser gynnar varken samhället, högskolorna eller de studenter som får utbildning av tvivelaktig kvalitet. I nuläget måste högskolans begränsade budgetutrymme användas till att stärka utbildningens kvalitet, inte till att bygga ut högskolan ytterligare. Om Sverige ska bli en ledande kunskapsnation måste bättre utbildning vara i fokus, inte bara mer utbildning.

I mitten på 1940-talet bedrevs högre utbildning vid universiteten i Uppsala och Lund, vid högskolorna i Stockholm och Göteborg, samt vid några fackhögskolor inom medicin, ekonomi och teknik. År 2014 finns det ungefär 50 lärosäten för högskoleutbildning och minst ett lärosäte i varje län. Etableringen av nya högskolor och universitet är ett av de viktigaste inslagen i efterkrigstidens högskolepolitik. Det har bidragit till att minska de individuella utbildningskostnaderna och innebär att många kan pendla till en högskoleutbildning. Detta kan ha haft särskilt stor betydelse för personer med svag ekonomisk bakgrund.

I studenter räknat byggdes högskolan upp i snabb takt under 1990-talet då antalet studenter fördubblades. Det senaste läsåret fanns det ungefär 415.000 registrerade högskolestudenter. Vid 24 års ålder har drygt 40 procent påbörjat högskoleutbildning och bland 29-åringarna är det nästan hälften. Men vad är det egentligen för utbildning de får?

Kvaliteten på högskolan är i dag ifrågasatt. Den tveksamma kvaliteten syns bland annat i Universitetskanslersämbetets kvalitetsutvärderingar, där nästan var femte utbildning underkändes. En bidragande orsak till den bristande kvaliteten kan vara att antalet studenter har ökat snabbare än resurserna tillåter. Dessutom har det skett en urholkning av resurserna, då ersättningsbeloppen inte räknas upp med de faktiska kostnadsökningarna och dessutom minskas genom ett produktivitetsavdrag.

Samtidigt visar IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) att utbyggnaden av högskolan medfört sämre studentkvalitet. Detta är en naturlig följd av att övergången till högre studier redan är hög bland ungdomar i de högsta betygsintervallen. Det finns inte något överskott av högpresterande studenter som kan antas när fler platser tillkommer. Detta medför att studenter med allt sämre förkunskaper kommer in när högskolan växer. Dessutom är grundskolan och gymnasiets kvalitet ifrågasatt generellt. Lärarna måste lägga allt mer tid på att hjälpa studenterna genom utbildningarna vilket tar resurser från övrig undervisning. Det går inte heller att utesluta att kraven på studenterna sänks. Ökad genomströmning ger mer resurser till högskolan. Dagens resurssystem ger tyvärr incitament till högskolorna att godkänna studenter som inte når upp till kraven för godkänt.

Högskolelärarna lägger ner mycket tid och engagemang för att kompensera för den sjunkande studentkvaliteten och de urholkade resurserna. Konsekvensen blir mindre tid för egen forskning. Andelen disputerade lärare vid högskolorna varierar också mellan 40 procent och 80 procent, vilket kan innebära att vissa högskolor kan ha problem att forsknings­anknyta sin utbildning. Samtidigt är en av tre högskolelärare tidsbegränsat anställd, vilket är avsevärt högre än i många andra yrken.

Uteblivna satsningar på personalen slår självklart igenom på högskoleutbildningens kvalitet. Det blir fler storföreläsningar, färre lärarledda lektioner och mindre handledning under uppsatsskrivandet. På många kurser, framför allt inom samhällsvetenskap och humaniora, är den lärarledda tiden mindre än tio timmar i veckan.

Det är obegripligt att det finns så liten förståelse bland politiska beslutsfattare på högskoleområdet om förhållandet mellan kvalitet och kvantitet. Ett kvantitativt mål som andelen högskoleutbildade kan verka rimligt, men om det sker på bekostnad av kunskapsinnehållet motverkar det sitt syfte. Högskolan får inte reduceras till en arbetsmarknadsregulator som ska fixa fina siffror i ett internationellt perspektiv.

Att ha ett stort antal studenter får aldrig bli ett självändamål. Såväl i högskolan som på lägre utbildningsnivåer måste fokus ligga på vad studenterna och eleverna lär sig. Saco uppmanar därför samtliga partier att tänka om vad gäller prioriteringarna för högskolan. Högskolan har byggts ut kraftigt under många år. I nuläget måste en rejäl satsning för att höja kvaliteten för de som redan studerar gå före en ytterligare utbyggnad av högskolan.

Satsningarna måste innebära goda arbetsvillkor för lärare och forskare. Utgångspunkten ska vara fler fasta tjänster och goda möjligheter att kombinera forskning och undervisning. Fler lärarledda timmar och ökad forskningsanknytning är andra självklara inslag. Och kvalitetssatsningarna får inte utformas på ett sätt så att de äts upp av urholkning och avräkningsposter. Man kan inte ge med ena handen och ta tillbaka med den andra.

Det bör också tillsättas en utredning som ser över resurstilldelningssystemet. Dagens resurstilldelningssystem bygger delvis på att studenterna klarar sina kurser. Det ger högskolorna incitament att godkänna studenter som inte når målen. Risken för detta är större i dag än när systemet utformades. Då fanns det hälften så många studenter och de hade bättre förutsättningar att klara sin utbildning.

Högskolan är utbildningssystemets högsta nivå. Det är där som kunskaper fördjupas och nya skapas. Den högre utbildningen är fundamentet för tillväxt, innovation och samhälls­utveckling. Samtidigt utvecklar den individen och ger högre löneinkomst, mindre risk för arbetslöshet och bättre hälsa. Men detta är historiska samband som bygger på den tidens kvalitet och studenter. Dessa samband är inte självklara om vi devalverar högskolan till en massutbildning med bristande kvalitet.

Hade resurserna varit oändliga hade vi inte behövt välja mellan kvantitet och kvalitet. Men resurserna är begränsade och ska räcka till mycket. Då måste kvalitet gå före kvantitet. Det borde både regeringen och oppositionen begripa.

Göran Arrius, Sacordförande
Håkan Regnér, Sacoekonom
Linda Simonsen, Sacoekonom

Införd på DN Debatt 30 december 2014.

REPLIK
Slöseri med kompetens att inte bygga ut högskolan, Helene Hellmark Knutsson (S), ansvarig minister för högre utbildning och forskning

Ge regionala och forskningstunga universitet skilda uppdrag, Ulf Danielsson, Uppsala universitet.