Skattehöjningarna ökar orättvisa

Bland EU:s 28 medlemsländer är Sverige det land som tar ut mest skatt på arbete mätt både som andel av BNP och som andel av de totala skatteintäkterna. Sverige har dessutom världens högsta marginalskatt. Ändå väljer regeringen i budgetpropositionen att höja marginalskatten ytter­ligare genom att trappa ned jobbskatteavdraget på inkomster över 50 000 kronor. Det gör att den högsta marginalskatten kommer att uppgå till 60 procent eller 70 procent om man även inklu­derar socialavgifterna som på inkomster över förmåns­taken är att betrakta som en ren skatt.

Genom att begränsa uppräkningen av skikt­gränsen för statlig inkomstskatt ökar regeringen också antalet skattebetalare som får en marginalskatt på 50 procent i stället för 30 procent med 100 000 personer. Syftet med dessa bägge skatte­förändringar? Att få in mer skattepengar och bidra till en mer rättvis inkomstfördelning. Problemet? Att inget av motiven håller vid en närmare granskning.

I en nyligen publicerad artikel i Ekonomisk ­debatt har professor Lennart Flood sammanställt vad forskningen säger om höga marginalskatter. Hans slutsats är att det finns "...starka argument för att de högsta nivåerna på marginalskatten bör sänkas snarare än höjas" även när man tar hänsyn till fördelningsmotiven och att höjd statlig skatt inte ökar skatteintäkterna. Skälet är att höga marginalskatter minskar antalet arbetade timmar men också drivkrafterna till vidareutbildning och att byta jobb. Det finns ett fåtal studier som visar att det skulle kunna vara motiverat med mycket höga marginalskatter. Men som docent Jesper Roine visade nyligen på bloggen Ekonomistas avser de resultaten miljon­inkomster och inte de betydligt lägre inkomstnivåer där den höga marginalskatten slår till i Sverige.

Det vetenskapliga stödet är således svagt för att höjd statlig inkomstskatt ökar skatteintäkterna. Det skulle dock kunna hävdas att om regeringen lägger väldigt stor vikt vid relativ rättvisa så skulle det ändå det kunna vara motiverat att genom skatte­höjningar försämra de disponibla inkomsterna för "höginkomsttagare" även om det inte ger några ökade skatteintäkter att omfördela till "låginkomsttagare". Men det åstadkoms i så fall genom att försämra välfärden för en grupp utan att öka den absoluta välfärden för någon annan grupp.

Politiken blir då inget annat än symbolpolitik som allvarligt skadar samhällsekonomin och sänker den totala välfärden.

Men problemet är större än så. Fördelningsargumentet kan ifrågasättas i ytterligare några dimensioner. Fördelningspolitiken i Sverige i dag bygger på ett alltför statiskt tänkande. Den ska omfördela resurser från individer som i dag har "höga" inkoms­ter till individer som i dag har "låga" inkomster. Poli­tiken utgår då från årsinkomster. Ett stort problem med det är att politiken inte tar hänsyn till hur inkoms­terna varierar för olika individer över livet.

Två personer som har samma totala brutto­inkomst över hela livet kan med det svenska skatte­systemet få markant olika disponibel inkomst beroende på hur inkomsten fördelar sig över livet. En person som har låga inkomster inledningsvis men relativt sett höga inkomster senare i livet får på grund av progressiviteten i skattesystemet en betyd­ligt lägre disponibel inkomst jämfört med en person med samma bruttoinkomst över livet men som i stället har en mer jämn utveckling av brutto­inkomsten.

I den första kategorin ingår många akademikergrupper och småföretagare. Till exempel får en civil­ekonom över yrkeslivet betala 530 000 kronor mer i skatt jämfört med om lönen i stället hade varit helt jämnt fördelad. Vari ligger rättvisan att skattesystemet har så stor inverkan på livslönen efter skatt?

Tillsammans med en internationellt sett mycket sammanpressad lönestruktur, bidrar progressiviteten i skattesystemet dessutom till att utbildningspremien på högre studier i Sverige tillhör en av OECD:s lägsta när livsinkomster jämförs mellan akademiker och personer med gymnasieexamen. Regeringen har glädjande nog delvis uppmärksammat detta problems betydelse för möjligheten att kunna locka våra bästa förmågor till lärarutbildningen när regeringen nu föreslår höjda anslag till kommunerna för att de ska kunna höja lärar­lönerna.

Lärarna tillhör den stora grupp akademiker där högre utbildning lönar sig mycket dåligt. De lärare som kommer att få höjd lön tillhör samtidigt den grupp som får höjd marginalskatt till följd av den begränsade uppräkningen av skiktgränsen för statlig inkomstskatt. Detta kommer naturligtvis att minska den avsedda positiva effekten av höjda lärar­löner. Regeringen ger med ena handen och tar tillbaka med den andra.

Progressiviteten i skattesystemet bidrar också till markant lägre disponibel inkomst för det hushåll som har en hög och en låg bruttoinkomst i hus­hållet, jämfört med ett annat hushåll med samma sammanlagda bruttoinkomst men där hushålls­inkomsterna är mer jämnt fördelade. Ett hushåll som exempelvis har en bruttolön på sammanlagt 80 000 kronor i månaden fördelad på en lön på 55 000 respektive 25 000 kronor betalar 34 000 kronor mer i skatt varje år än ett hushåll där båda månads­lönerna är 40 000 kronor. Är det rättvist? Det tycker inte vi. Lösningen på detta problem är förstås inte att återinföra den tidigare skadliga sambeskattningen, utan att minska progressiviteten i skatteskalan.

De skattehöjningar som regeringen nu föreslår på arbetsinkomster ger vare sig ökade skatte­intäkter eller ökad rättvisa. De bidrar bara till att skada samhällsekonomin.

Robert Boije
samhällspolitisk chef, Saco

Thomas Ljunglöf
statistiker, Saco

Debattartikel inför i Svenska Dagbladet 2015-09-21

Bara i voodoo-ekonomin får alla mer
Replik från ekonomen Sandro Scocco

V: Saco borde tro mer om sina medlemmar
Replik från Daniel Sestrajcic (V)

Principen om hälften kvar vid höjd lön är viktig
Slutreplik från Saco