Nedvärdera inte vikten av högre utbildning

Situationen i landets kommuner är allvarlig. De närmaste åren måste tiotusentals lärare rekryteras och störst är behovet i de naturorienterande ämnena. Prognoser visar att vi år 2020 kommer ha en brist på cirka 14 000 lärare i de ämnena. Det är givetvis inte hållbart.

Därutöver går socialtjänsten runt om i landet på knäna och pressas i form av ökade krav och begränsade resurser.

Efterfrågan på välfärdstjänster är alltså stor. Och trycket ser inte ut att lätta på längre sikt. En åldrande befolkning i kombination med hög invandring gör att behoven ökar. Därtill väntas antalet barn i grundskolan öka med närmare 400 000 de kommande 20 åren, vilket givetvis stärker efterfrågan på skolpersonal ytterligare.

Men i stället för att i högre grad satsa på åtgärder som kan göra välfärdssektorn mer attraktiv förs det nu fram förslag om att möjliggöra för outbildad personal att ta över arbetsuppgifter från akademiker.

Insatserna är tänkta att vara temporära för att ge andrum i kölvattnet av fjolårets höga flyktinginvandring. Men tillfälliga åtgärder har en tendens att bli permanenta, något som ger skäl till oro.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, vill till exempel slopa kravet på socionomexamen för att lösa personalbristen inom socialtjänsten. Centerpartiet vill ta bort kravet på lärarlegitimation för landets lärare, ett förslag som även SKL ansluter sig till.

Förslagen är problematiska. De är inte bara i otakt med kunskapssamhällets utveckling, de ger också uttryck för en bristande respekt för akademikernas kompetens och en nedvärdering av vikten av högre utbildning.

För även om vissa hävdar motsatsen så betyder en akademisk examen någonting. Det är garanti för att du tillgodogjort dig kunskap, skicklighet och ett analytiskt förhållningssätt till samhället. Att du tvingats pröva dina argument och värderingar i ett sammanhang präglat av öppenhet, kritiskt tänkande och höga krav. En akademisk examen är en kvalitetsstämpel och ett löfte om kompetens och engagemang.

Ett av syftena med högskolereformen 1977 var att stärka utbildningarnas forskningsanknytning. Även yrkesutbildningar för lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare skulle vila på vetenskaplig grund för att säkerställa "samhällets behov."

Mycket arbete återstår ännu för att stärka forskningsanknytningen på utbildningarna, men tankegångarna från 1970-talet har tjänat Sverige väl. Vi har i dag en välfärdssektor som består av hundratusentals dedikerade och kompetenta akademiker som varje dag kombinerar empati med professionalism.

Och offentlig sektor behöver mer forskningsanknytning, inte mindre. Sverige behöver fler lektorer i skolan och fler anställda över lag inom välfärden med forskarbakgrund för att kunna möta framtiden med ett förhållningssätt som är grundat i fakta och empiri.

Förslagen om sänkta kompetenskrav går rakt mot det. Och det kan bli kostsamt.

Lägre krav kommer leda till sämre kvalitet för medborgarna, något som i sin tur riskerar att sänka förtroendet för välfärdssektorn och viljan att bidra till densamma.

Det här är självklarheter. Ändå väljer tongivande aktörer att ta den skenbart enkla vägen i stället för att ta tag i de riktiga utmaningarna. För orsakerna till dagens personalbrist i offentlig sektor är inte personalens utbildningsnivå. Det handlar i stället om dålig arbetsmiljö, bristande organisation och hård arbetsbelastning. Men också om löner.

Det senaste decenniet har lönespridningen i kommunal sektor minskat. I vissa yrken skiljer det bara några tusenlappar mellan ingångslön och slutlön. Det är inte rimligt.

För vari ligger rättvisan i att det har blivit mindre lönsamt att ta ansvar på jobbet? Att du oavsett hur mycket du anstränger dig ändå inte får någon utdelning i lönekuvertet?

Samhället måste också bli bättre på att ta vara på de nyanländas kompetens. De invandrade akademikerna sitter på färdigheter som är eftertraktade på svensk arbetsmarknad och som behövs för att vi ska klara välfärdsåtagandet i framtiden.

Men då måste vi agera snabbt. Det handlar bland annat om att erbjuda svenskundervisning från dag ett, men också om att förbättra kartläggningen av de nyanländas utbildningsbakgrund för att så fort som möjligt kunna sätta in rätt insatser från samhällets sida.

Personalbristen i välfärdssektorn är ytterst alarmerande och flera av de förslag som nu förs fram i debatten är både konstruktiva och eftertraktade. Ett sådant är till exempel förslaget om att införa lärarassistenter i skolan, något som skulle frigöra tid och resurser åt landets lärare.

Men svaret får aldrig vara slopade krav och lägre kvalitet. Utbildning måste löna sig. Något annat är ohållbart.

Göran Arrius, ordförande Saco

Införd på SvD.se 29 april 2016.