Kvinnliga akademikers livslön 2,8 miljoner lägre

Sverige är i många avseenden ett jämställt land. Det gäller inte lönerna, i alla fall inte ur ett livslöneperspektiv.

Livslönen är den samlade lönen under livet, inklusive pensionen, och visar hur till synes små och obetydliga beslut får stor betydelse i slutändan. Dels för individens privatekonomi, dels för samhällsekonomin i stort.

Livslönen tydliggör hur normer och värderingar styr vårt handlande i en riktning som befäster strukturerna på arbetsmarknaden och hämmar individens möjlighet till självförverkligande.

Livslönen visar helt enkelt hur långt vi har kvar för att uppnå jämställdhet på arbetsmarknaden.

Svaret är 2,8 miljoner kronor. Så mycket mindre efter skatt tjänar kvinnliga akademiker i genomsnitt under livet, visar nya beräkningar som Saco presenterar i dag. Beräkningarna går att ta del av genom ett digitalt verktyg på Sacos webbsida som på ett lättillgängligt sätt visar livslönerna för kvinnor och män inom 34 utbildningsinriktningar.

Mönstret går igen i samtliga sektorer på arbetsmarknaden och i endast ett fåtal fall är livslönerna att betrakta som jämställda.

En kvinnlig socionom tjänar 700 000 kronor mindre än sina manliga kollegor under livet, en gymnasielärare likaså. Inom en fjärdedel av utbildningsinriktningarna skiljer det miljonbelopp beroende på om du är man eller kvinna. Störst är skillnaderna inom ekonomkåren med skillnader på tre miljoner kronor till männens fördel.

Det är flera orsaker som ligger bakom löneskillnaderna. Det handlar om befattningsnivåer och karriärmöjligheter. Men också om frånvaro från arbetsmarknaden.

Och allting börjar i 30-årsåldern. Det är då kvinnornas löner halkar efter, ett tapp som de sedan aldrig lyckas hämta upp.

Det är också då som de flesta skaffar barn och det är naivt att tro att det inte hör ihop.

Kvinnorna står i dag för tre fjärdedelar av föräldraledigheten, sex av tio vabbdagar och en majoritet av det obetalda hemarbetet. Det är också tre gånger så vanligt att kvinnor jobbar deltid och särskilt vanligt är det under småbarnsåren.

Det är tydligt att det snedvridna ansvaret för hem och familj straffar sig på arbetsmarknaden. Och där har arbetsgivarna ett stort ansvar. För det är inte bara kvinnor med barn som straffas. Även kvinnor utan barn halkar efter. Arbetsgivarna förväntar sig helt enkelt att de kommer att vara frånvarande till följd av en framtida familjebildning. Kvinnorna straffas alltså som grupp på grund av förlegade normer och fördomar, så kallad statistisk diskriminering.

För männen verkar strukturerna i samhället åt motsatt håll. Gifta män tjänar mer än sina ensamstående kollegor och har de dessutom barn kan de räkna med ett ännu tjockare lönekuvert. Samhällets förväntningar är helt enkelt att männen har någon annan som sköter hemarbetet.

Det betyder att männen jobbar mer, tjänar mer och får högre pension.

Inte minst det ojämna uttaget av deltidsarbetet är ett problem. För akademiker med relativt sett höga inkomster slår deltidsarbetet extra hårt. En privatanställd akademiker med en månadslön på 45 000 kronor som går ner i tid med 25 procent går miste om mer än hälften av avsättningarna till tjänstepensionen.

Det går dock att förändra. Regeringen tog ett stort steg när den utökade antalet reserverade månader i föräldraförsäkringen till tre.

Det var välkommet. När den andra reserverade månaden infördes för 15 år sedan så ökade pappornas uttag av föräldraledigheten. Det finns ingen anledning att tro utvecklingen framöver skulle se gå i en annan riktning.

Men det kommer inte att räcka.

Regeringen tillsatte för ett år sedan en utredning som fick i uppdrag att se över föräldraförsäkringen och anpassa den till framtidens arbetsmarknad.

Initiativet är välkommet. Saco arbetar just nu med att ta fram skarpa förslag på hur föräldraförsäkringen liksom föräldraledighetslagen bör förändras för att främja en jämställd arbetsmarknad. Förslagen kommer att presenteras närmare framöver men något som står klart redan nu är att individualiseringen i systemen måste öka, liksom flexibiliteten.

Sacos kongress tog för snart fyra år sedan beslut om att verka för en tredelad föräldraförsäkring. Den gjorde det med vetskapen om att fler reserverade månader för vardera föräldern är ett effektivt sätt att öka jämställdheten. Men också för att förutsättningarna för landets familjer ser väldigt olika ut.

Var fjärde barn i Sverige växer i dag upp med skilda föräldrar. Antalet barn med samkönade föräldrar ökar stadigt och det är inte längre anmärkningsvärt att ha fler än en mamma eller pappa.

Sacos mål är en tredelad föräldraförsäkring där vardera föräldern tilldelas varsin del och den sista tredjedelen går att fördela fritt eller överlåta till närstående. Det skulle utöver ökad jämställdhet också bidra till att anpassa föräldraförsäkringen till ett samhälle som i högre grad präglas av mångfald, individualism och flexibilitet.

Staten bör också ta ett tydligare ansvar för att informera småbarnsföräldrar om de ekonomiska konsekvenserna av deltidsarbete. Fokus bör ligga på den framtida pensionen eftersom det är en fråga som vi vet uppfattas som abstrakt och avlägsen. Risken är därför stor för negativa överraskningar.

Ibland får vi frågan varför vi som facklig organisation vill styra över människors fria val. Varför inte föräldrarna själva är bäst lämpade att bestämma hur dagarna med föräldrapenning ska fördelas?

Det är en fullt berättigad fråga. Inte minst då Saco som organisation alltid har prioriterat den individuella valfriheten starkt.

Det går dock inte att blunda för de effekter snedfördelningen av föräldraledigheten har på kvinnornas situation på arbetsmarknaden i form av sämre löne- och karriärutveckling. Beslut som må vara välgrundade på familjenivå får stora konsekvenser på samhällsnivå. Och där har vi ett ansvar som centralorganisation och samhällsaktör att agera.

2,8 miljoner kronor. Notan som enskilda kvinnor får betala för samhällets normer och förväntningar är oacceptabel.

En tredelad föräldraförsäkring är rätt väg att gå.

Göran Arrius, ordförande Saco

Införd på DN Debatt 7 mars 2017