Dags att gå från ord till handling

Tiden håller på att rinna ut för regeringen. Dagens och morgondagens stora fråga är den ekonomiska krisen. Men den största inhemska anspänningen på några årtiondens sikt är befolkningens åldrande. De största möjlighet- erna för politiken att hantera påfrestningarna ligger inom social- försäkringarnas område. Ändå dröjer den utlovade stora utredningen, år efter år. Snart är det för sent att sätta igång arbetet före valet – men i så fall har långbänken kostat fyra värdefulla år.

Om befolkningsförändringarna slår igenom kommer den arbetande befolkningen att minska fram till år 2030, kanske med så mycket som 5-10 procent, medan antalet pensionärer blir allt fler, med kraftigast ökning i de högsta åldrarna. Det är en välsignelse, men den måste hanteras för att samhällsekonomin ska fungera så bra som möjligt.

I detta har socialförsäkringarna en avgörande roll. Demografins verkningar slår igenom på en rad olika samhällsområden. Tillväxten påverkas när det blir färre som arbetar. Färre arbetande betyder krympande skattebaser, vilket tvingar fram en diskussion om vilka offentliga åtaganden som ska prioriteras. Men demografins genomslag är inte mekaniskt – det går att överlista åldrandet, genom att mobilisera nya arbetskraftsreserver. Både när det gäller arbetslinjen och fördelningen av det framtida skatteutrymmet står socialförsäkringarna i fokus.

Socialförsäkringarna påverkar arbetsutbudet genom flera olika mekanismer:

• Ersättningsnivån i försäkringarna avgör hur dyrt det är att vara sjuk.
• Kopplingen mellan redovisad lön och ersättning hjälper till att hålla svartjobben i schack – det lönar sig att tala om hur mycket man tjänar.
• Samspelet mellan social- och avtalsförsäkringarna har bekymrat både den förra och den nuvarande regeringen. Avtalsförsäkringarna lägger ett antal procent ovanpå den allmänna försäkringens ersättning, och driver därmed upp utnyttjandet och de offentliga utgifterna. Regeringarna försökte motverka detta genom att sätta ett tak för hur hög den sammanlagda ersättningen får bli – men därmed klampar den in i parternas avtalsupp- görelser, där arbetstagarna avstått från löneutrymme för ersättningens skull.
• Syftet med arbetsgivarperioden var att den skulle ge arbetsgivarna ett incitament att för- bättra arbetsmiljön och hålla sjuktalen nere. Risken är emellertid att den också höjt tröskeln till arbetsmarknaden. Arbetsgivarperioden har gjort sjukförsäkringen till mindre försäkring – arbetsgivaren bär numera en större del av den ekonomiska risken för medarbetarnas frånvaro.

När arbetskraftsutbudet minskar stagnerar skatteintäkterna, samtidigt som åldrandet innebär att anspråken ökar på den offentliga verksamheten. Om gapet ska kunna slutas måste man fundera över omfattningen av de offentliga åtagandena. De två största posterna i den offentliga ekonomin är transfereringarna, det vill säga i allt väsentligt socialförsäkringarna, och den verksamhet som bedrivs av kommuner och landsting. Dessa områden står för vardera omkring 40 procent av de offentliga utgifterna.

Både arbetsutbudet och prioriteringarna rymmer så stora frågor för socialförsäkringarnas del att de borde hanteras i en stor och förutsättningslös parlamentarisk utredning, med sikte på en långsiktigt hållbar lösning.

Många har pekat på pensionsuppgörelsen som föredöme, men förhistorien rymmer också ett avskräckande exempel. Redan på 1980-talet begrep man att systemet skulle utsättas för stora påfrestningar, men den stora pensionsutredning som då tillsattes fick så snäva direktiv att berget inte ens födde en råtta.

Utredningen producerade tusentals sidor betänkanden och bilagor, men impulsen till det som sedan blev den stora pensionsuppgörelsen kom från helt annat håll.

Risken är att det långa förspelet nu håller på att upprepas. Om förhandlingarna mellan allianspartierna i regeringens samordning går ut på att vart och ett av partierna kämpar för att få med så många av sina käpphästar redan från början, leder det inte bara att utredningen försenas, i värsta fall över nästa val. Risken är också att utredningen hämmas därför att direktiven föregriper analysen.

I så fall är det stor risk att de första årens utredande blir förspilld möda, precis som i pensionsutredningens fall – och då närmar vi oss raskt år 2020, när de besvärliga avvägningarna börjar bli akuta.

Det naturliga vore att bjuda in alla partier, över blockgränserna, för att enas om så förutsättningslösa direktiv som möjligt. Det kan betyda att man räknar upp olika aspekter som behöver belysas, det kan också innefatta att alla får sina käpphästar prövade, t.ex. genom att man pekar ut ett antal alternativ att belysa. Huvudsaken är att man vänder på alla stenar, så att förslagen så småningom kan baseras på ett så gediget underlag som möjligt.

I den ena propositionen efter den andra har regeringen upp- repat att direktiven snart ska komma och utredningen till- sättas. I budgetpropositionen i höst måste man kunna meddela att man gått från ord till handling – annars börjar surdegen lukta.

ANNA EKSTRÖM
ordförande, Saco

GUNNAR WETTERBERG
samhällspolitisk chef, Saco

Debattartikel i Svenska Dagbladet 2 juli 2009.