Norden behövs som en given röst i G20

I finanskrisens kölvatten har det blivit svårare att fatta viktiga beslut i FN-systemet, Världshandelsorganisationen och andra internationella institutioner. Konsekvensen av detta är att informella sammankomster mellan G20-länderna fått en allt större betydelse och att viktiga beslut i praktiken redan är antagna innan de formellt har att fattas i de internationella organen. De länder som inte är med i G20 får därmed nöja sig med en åskådarplats och mister viktigt inflytande. Det gäller även de nordiska länderna, som var för sig inte kvalificerar sig till en plats i G20.

Den dagordning som G20 arbetar med har också breddats, från frågor av strikt finansiell karaktär till exempelvis subventioner på fossila bränslen och ­sysselsättning. Just sysselsättningsfrågorna är föremål för diskussion när G20-gruppens arbetsmarknadsministrar möts i Peking denna vecka (11-13 juli), dock utan nordisk närvaro.

De nordiska länderna har emellertid alla förutsättningar att söka ett fördjupat samarbete med G20. Med få invånare till trots – knappt 26 miljoner – är vår region världens tolfte största ekonomi. Utöver en stark tradition av aktiv medverkan i internationella organisationer, där vi uppfattas som en samspelt ­region som ofta tänker lika, vill lika och röstar lika, har vi också ett eget starkt mellanstatligt samarbete genom Nordiska ministerrådet.

Samtidigt är den nordiska modellen i ropet, nu senast genom de nordiska stats- och utrikesministrarnas försommarbesök hos president Barack Obama. Faktum är att de nordiska länderna i ett internationellt perspektiv ofta beskrivs som konkurrens­kraftiga, framgångsrika och modellbildande. Ordning och reda i ekonomierna, jämte en kombination av tillväxt, konkurrenskraft och social trygghet, väcker nyfikenhet – även i Vita huset.

I en globaliserad värld har utrikeshandeln stor betydelse, särskilt för små och öppna ekonomier. Detta har i allra högsta grad bäring på oss i de nordiska länderna. Vi har visat att det inte bara är möjligt att framgångsrikt kombinera ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft med en omfattande välfärdsstat och hög ekonomisk jämlikhet, utan att det också är önskvärt. Den nordiska modellen har uppmärksammats, av bland annat OECD och World Economic Forum, som en flexibel samhällsmodell med bättre förutsättningar att hantera kriser än många andra modeller.

Källan till flexibiliteten står att finna i det organiserade arbetslivet, en minst sagt viktig pusselbit i den nordiska modellen. Bland de otaliga listor där Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige återfinns parkerade på topplaceringar – i exempelvis jämställdhet, jämlikhet, optimism och lycka – finns en särskild lista där Norden lyser som en ensam stjärna på det arktiska himlavalvet för andra länder att följa. I den fria världen har vi världens högsta fackliga organisationsgrad. Vårt eget nordiska paraplyorgan, Nordens Fackliga Samorganisation, samlar inte mindre än 9 miljoner medlemmar. Två av tre löntagare är fackligt anslutna till något av de 400 fackförbunden inom landsorganisationerna, tjänstemanna- eller akademikerrörelserna i Norden. Endast Belgien är med och tävlar, där varannan löntagare är fackligt ansluten. Vi kan tyvärr konstatera att resterande länder inom OECD inte är i närheten av att utmana vår position.

I Norden är fackföreningsrörelsen således ett allmänintresse. Det ställer höga krav på ansvar, hos oss och hos vår motpart. En central del för den nordiska modellen och det organiserade arbetslivets funktion är nämligen en jämbördig samverkan mellan starka, självständiga parter och förhandlingar som baserar sig på tillit, ansvar och pragmatism.

Den höga fackliga anslutningsgraden har lett till att de nordiska länderna har en relativt låg grad av arbetsmarknadslagstiftning. Istället regleras arbetslivet av parterna genom kollektivavtal och överenskommelser, som innehåller allt från lön och kompetensutveckling till omställningsprogram och pensioner. Avtalens löpperioder är varierande, men avgörande under giltighetstiden är att det råder arbetsfred. Samtidigt som modellen ger arbetsgivarna förhandlingsutrymme och flexibilitet lägger den alltså grunden för en hållbar och förutsägbar arbetsmarknad med hög anställningstrygghet, kollektivavtalsenliga löner och anständiga arbetsvillkor.

Till skillnad från tungrodda parlamentariska lagstiftningsprocesser innebär den nordiska modellen, med förhandlade spelregler och en relativt låg grad av lagstiftning på arbetsmarknadsområdet, att de nordiska ekonomierna och dess arbetsmarknader är flexibla och lättmanövrerade. Jämte en lönebildning i ordnade former – som främjar hög produktivitet, strukturomvandling och omställning – ger detta vår region goda chanser att hantera finansiella kriser och det globala trycket på ökad konkurrenskraft. Detta är en av de huvudsakliga anledningarna till att de nordiska samhällsystemen bemästrat finanskriser på ett sätt som i internationella sammanhang gett oss väl godkänt och bidragit till det modellbildande renomméet.

Modellen är emellertid inte enbart reaktiv i den ­meningen att den reagerar på konkurrensen i omvärlden. Den är också den motor som driver ett konkurrenskraftigt Norden framåt. Goda välfärds­ordningar, en generellt hög utbildningsnivå, anständiga arbeten med rimliga löner och en semester värd namnet bidrar till jämställdhet, jämlikhet, lycka och optimistiska medborgare. Detta är grunden för kreativa och produktiva medarbetare; samma medarbetare som i förlängningen skapar konkurrenskraftiga företag – ja, vi ligger i topp också på dessa listor. Kanske var det därför som Spotify i fjol offentliggjorde att alla dess anställda, världen över, skulle ha minst sex månaders föräldraledighet? I Norden är detta ett privilegium sedan länge och i fackföreningsrörelsen gläder vi oss därför åt att näringslivet anstränger sig för att exportera, inte bara musik, utan också delar av den nordiska modellen.

Vi i den nordiska fackföreningsrörelsen menar dock att, för att den nordiska modellen på riktigt skall vara modellbildande, kan vi inte längre nöja oss med att sitta på åskådarplats, väcka nyfikenhet, eller exportera utvalda delar av modellen.

Vi behöver närvara i Peking och vid framtida G20-möten, detta för att i ett tidigt skede kunna påverka viktiga internationella beslut i en riktning som gör att värden fördelas över världen, genom ett hållbart, inkluderande och rättvist arbetsliv. Det är kärnan i den nordiska modellen och det gör Norden till en given röst i G20.

Vi uppmanar därför de nordiska regeringarna och Nordiska ministerrådet att skyndsamt söka inflytande i G20. Världen behöver oss, och vi behöver världen.

Karl-Petter Thorwaldsson, LO Sverige
Eva Nordmark, ordförande TCO Sverige
Göran Arrius, ordförande Saco Sverige
Lizette Risgaard, ordförande LO Danmark
Bente Sorgenfrey, ordförande FTF Danmark
Lars Qvistgaard, ordförande Akademikerne Danmark
Jarkko Eloranta, ordförande FFC/SAK Finland och Nordens Fackliga Samorganisation
Antti Palola, ordförande STTK Finland
Sture Fjäder, ordförande Akava Finland
Gylfi Arnbjörnsson, ordförande ASÍ Island
Elín Björg Jónsdóttir, ordförande BSRB Island
Gerd Kristiansen, ordförande LO Norge
Ragnhild Lied, ordförande Unio Norge samt vice ordförande Nordens Fackliga Samorganisation
Jorunn Berland, ordförande YS Norge
Magnus Gissler, generalsekreterare Nordens Fackliga Samorganisation

Fotnot: Nordens Fackliga Samorganisation, NFS, är paraply­organ för den nordiska fackföreningsrörelsen och samlar därmed 9 miljoner fackligt anslutna. I Sverige är våra medlemmar LO, TCO och Saco. Artikeln sampubliceras i flera ledande nordiska tidningar.

Debattartikel införd på svd.se den 30 juni 2016.