Gränsöverskridande vård genom Patientrörlighetsdirektivet

Patientrörlighetsdirektivet innehåller primärt övergripande principer om ansvarsfördelning mellan stater vid situationer när vård utförs i ett land som inte är detsamma som landet där patienten är ansluten till hälsosystemet. Det innehåller också övergripande regler om när ersättning skall utgå och hur stor ersättningen skall vara.

Förutom principer om ansvarsfördelning innehåller direktivet även incitament för samarbete som potentiellt kan verka kvalitetshöjande för de europeiska sjukvårdssystemen, som till exempel europeiska forskningscentra.

Direktivet täcker inte alla former av vård utomlands. Den huvudsakliga betydelsen av direktivet blir att vårdgivarens geografiska placering görs mindre viktig än det traditionellt varit. Det nationella åtagandet är inte längre knutet till det fysiska territoriet inom landets gränser utan ses som ett paket av rättigheter som medborgaren "bär med sig".

Patientrörlighetsdirektivet etablerar inte ett heltäckande svar på hur den gränsöverskridande vården skall hanteras mellan staterna. Liksom tidigare finns det möjlighet att åka utomlands genom ett förfarande med förhandsprövning som baseras på EU:s förordning 2004:883 om samordning av de sociala trygghetssystemen, eller också via landstingsremiss. Dessa vägar till vård är mer fördelaktiga för patienten på så sätt att de ger rätt till ersättning för hela vårdkostnaden, medan staten genom patientrörlighetsdirektivet 2008:415 bara ersätter patienten upp till den nivå vården kan anses ha kostat om den hade givits hemma.

Det är rimligt att anta att patientrörlighetsdirektivet kommer att leda till en ökning av antalet vårdresor utomlands, men det är en obesvarad fråga huruvida vi kan komma att se en så stor ökning att de nationella systemen undermineras. I min rapport finner jag att ökningen av vårdresor utomlands förmodligen inte kommer att öka på ett sådant sätt.

Möjligheterna att resa utomlands för vård skulle till och med kunna minska för vissa grupper jämfört med idag. Detta eftersom att de flesta bedömningar pekar mot att patientrörlighetsdirektivet striktare än idag kommer att definiera vad staternas "åtagande" vid gränsöverskridande vård består i.

Patientrörligheten skall ses som en del i en större utveckling som bedrivs på regional, nationell och europeisk nivå. Hur den formuleras har bäring på såväl den inre marknadens formulering som på hur den sociala dimensionen i EU utvecklas. Den som på något sätt kommer i kontakt med frågan i sin yrkesutövning eller i övrigt bör hålla sig uppdaterad och aktiv i direktivets implementeringsfas och i andra samarbeten på vårdområdet.

Rapporten är skriven av Malin Hasselblad, praktikant hos Saco under 2010.