Åtgärda bristerna i utlänningslagen

Riksdagen beslutade i somras om förändringar i utlänningslagen. Över en natt höjdes kraven för att utländska forskare ska få stanna i Sverige. Inga övergångsregler är heller på plats. Fokus för den politiska debatten har helt legat på asylinvandringen, men det nya regelverket kommer att slå stenhårt mot helt andra grupper, som doktorander och forskare.

I en pågående enkät framtagen av doktorandkommittén i SFS (SFS-DK) och två organisationer för unga forskare, Swedish National Postdoc Association (SNPA) och National Junior Faculty (NJF), har redan ett stort antal av de internationella (icke EU/EES) doktoranderna svarat att de är negativt berörda av sommarens förändringar i utlänningslagen.

Lagändringarna gör det mycket svårare för svenska universitet och svenskt näringsliv att attrahera och behålla forskartalanger.

Efterfrågan på forskarutbildade på arbetsmarknaden ökar, enligt siffror från UKÄ. Mellan 2012 och 2020 fördubblades andelen annonser där kompetens på forskarnivå efterfrågades. Sverige behöver välutbildad arbetskraft, men bara 1,3 procent av befolkningen mellan 25 och 64 år har en forskarutbildning.

Så nu när forskarutbildade behövs som mest slår åtstramningarna i utlänningslagen till stenhårt. Nu krävs 18 månaders försörjning för att få stanna i Sverige, vilket betyder att du i stort sett måste få en fast anställning för att få stanna kvar. Samtidigt vet vi att akademin präglas av tidsbegränsade anställningar och projekt, även för etablerade forskare.

Undertecknade varnade tillsammans med bland andra Migrationsverket för konsekvenserna av den nya lagstiftningen. Men regeringen lyssnade inte. Att driva en stram migrationspolitik var viktigare än att spetsutbildade forskare stannar kvar i Sverige. Att det dessutom är svenska skattebetalare som står för doktorandernas nota innan de drar vidare och bidrar till andra länders ekonomiska tillväxt och utveckling, gör det ännu svårare att förstå lagstiftarens syfte. För dessa personer är osäkerhet kring framtiden en faktor som gör att de på allvar kommer att överväga att lämna Sverige och även avstå från att rekommendera Sverige som ett land att söka sig till i framtiden.

Om politikernas ambition är att Sverige ska vara ett forskningsland i framkant, måste de göra det minst lika enkelt, och helst bättre än i konkurrerande länder, att forska och arbeta i Sverige efter doktorandutbildningen. Det är häpnadsväckande att detta inte är en självklar strategi.

Behovet av ett tillskott av doktorander och forskare till Sverige beror inte bara på att vi är ett litet land som har svårt att få fram så många egna talanger. Alla kunskapsländer med ambitioner har forskare med ursprung från olika delar av världen - och de återfinns inte sällan bland nobelpristagarna!

Forskningen är en förutsättning för Sveriges framgångar som industri- och innovationsnation. Alla talanger behövs om vi ska kunna fortsätta att forska fram nya läkemedel, vaccin och effektiva batterier till framtidens bilar, eller andra innovationer som utvecklar vårt samhälle och förbättrar våra liv.

Vi hoppas nu att utlänningslagen kan korrigeras. Tillsammans måste vi se till att Sverige är tillräckligt attraktivt för att kunna rekrytera och behålla den kompetens som de utländska doktoranderna och forskarna besitter. Vi kan inte stänga ute dem vars kompetens vi behöver och vars utbildning vi betalat för, när de dessutom bidrar till att stärka svensk ekonomi och vår konkurrens- och innovationskraft.

Göran Arrius, ordförande Saco
Therese Svanström, ordförande TCO
Linn Svärd, ordförande Sveriges förenade studentkårer, SFS
Sanna Wolk, förbundsordförande Sveriges universitetslärare och forskare, SULF
Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

Debattartikel införd i UNT den 30 december 2021.