”Januaripartiernas danska modell löser inget”

Regeringen och samarbetspartierna riskerar att rasera en arbetsmarknadsmodell som under lång tid har levererat hög sysselsättning samt jämlik välfärd och trygghet. Det skriver Sacos ordförande Göran Arrius på SvD Debatt.

Publicerad: Söndag 1 mar 2020

Senast uppdaterad: Söndag 1 mar 2020

Forskning visar att den stora utmaningen på svensk arbetsmarknad är att få in grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det handlar om unga personer som saknar fullständig gymnasieutbildning, nyanlända som saknar utbildning eller har utbildningar som inte är validerade eller kompletterade för svensk arbetsmarknad. Ofta saknas även språkkunskaper. Även personer som haft längre sjukskrivningsperioder och äldre har svårt att komma tillbaka i arbete.

På det sätt januaripartierna tänker sig att reformera a-kassan, Arbetsförmedlingen och arbetsrätten löser man inget av ovanstående problem. Det man gör är att rasera en fungerande arbetsmarknadsmodell. Den svenska modellen kan förvisso behöva anpassas, men den levererar inte sämre resultat än den eftersträvade danska flexicuritymodellen.

Saco jämför i en ny rapport den svenska och danska modellen. Båda bygger på en balans mellan trygghet och flexibilitet för arbetstagare och arbetsgivare. Den danska modellen har ett för stora grupper svagare anställningsskydd och en i genomsnitt högre arbetslöshetsersättning under en längre period. Ersättningen följer prisutvecklingen och höjs varje år. Kostnaderna för aktiva arbetsmarknadsåtgärder är högre. Danmarks system sägs mer fokusera på sysselsättningstrygghet vilket syftar till att skapa korta arbetslöshetsperioder och snabbt leda till en ny anställning.

Sverige har en starkare anställningstrygghet i och med lagen om anställningsskydd, las, som gäller på hela arbetsmarknaden. Däremot finns stor flexibilitet i hur las tillämpas, inte minst genom överenskommelser i kollektivavtal. Arbetsmarknadens parter tar gemensamt ansvar och las innebär i dag i praktiken att kompetens oftast väger tyngre än anställningstid. Parterna har via omställningsavtal skapat en stark och effektiv struktur för omställning vid arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen är tänkt som en omställningsförsäkring men ersättningen från a-kassan har sjunkit under många år då den inte följt löneutvecklingen. I dag skulle endast 6 procent av heltidsarbetande akademiker få 80 procent av lönen vid arbetslöshet.

När vi jämför resultaten av de olika modellerna visar det sig att både den danska och svenska modellen levererar hög sysselsättning, högt arbetskraftsdeltagande och hög rörlighet på arbetsmarknaden. Däremot är den danska modellen dyrare. Danmark spenderar nästan dubbelt så mycket av sin BNP på arbetsmarknadsåtgärder, jämfört med Sverige.

Jämförelsen visar också att Danmark inte presterar bättre än Sverige vad gäller de politiska utmaningarna att få in dem som står längst från arbetsmarknaden. Danmark har högre andel ungdomar som varken studerar eller arbetar, högre långtidsarbetslöshet bland äldre och lägre sysselsättning bland utomeuropeiska invandrare.

Slutsatsen är tydlig. Januaripartiernas ambition att efterlikna en dansk flexicuritymodell kommer inte att lösa problemen på svensk arbetsmarknad. Det står i avtalet att anställningstryggheten ska förändras, och att kostnaderna för att säga upp anställda på mindre företag ska sänkas. Där står dock också att den grundläggande balansen på arbetsmarknaden inte ska rubbas. Det är svårt att se hur det ska gå ihop. Den pågående las-utredningen riskerar att hota balansen på arbetsmarknaden till arbetstagarnas nackdel helt i onödan.

Vi uppmanar regeringen att lägga las-utredningen i papperskorgen. Eventuella förändringar av villkor för omställning görs bäst av arbetsmarknadens parter utan hot om lagstiftning. I stället bör regeringen och samarbetspartierna satsa på åtgärder som leder till att grupper långt ifrån arbetsmarknaden kan få ett jobb och att möjligheterna till kompetensutveckling ökar.

Arbetsgivare i de flesta branscher vittnar om att det är brist på kompetens som är deras största problem. En uppluckring av arbetsrätten i syfte att öka rörligheten på arbetsmarknaden löser inte det problemet. Däremot riskerar en sådan uppluckring att ge plats åt företrädesvis unga, medan grupper som äldre och sjuka riskerar att bli arbetslösa i stället. På detta vinner Sverige ingenting. Särskilt inte eftersom vi bör jobba högre upp i åldrarna för att klara finansieringen av välfärden.

Kompetensbrist åtgärdas genom utbildningsinsatser. Validering och komplettering av utbildning är svaret både för de grupper som står längst ifrån arbetsmarknaden och för dem som behöver kompetensutveckling under arbetslivet. Inte minst gäller det invandrade akademiker som med små insatser skulle kunna få ett relevant jobb.

Detta behöver göras:

  • Arbetslöshetsersättningen måste omfatta fler och taket i a-kassan ska höjas.
  • Satsningar på en kvalitativ och jämlik grund- och gymnasieskola.
  • Arbetsgivarnas ansvar för kompetensutveckling måste öka.
  • Bygg ut yrkeshögskolan.
  • Fler distansutbildningar och korta kurser på universitet och högskolor.
  • Studiemedelssystemet måste anpassas för utbildning högre upp i åldrarna.
  • Arbetsgivare ska få dra av kostnader för kompetensutveckling.
  • Omorganisationen av arbetsförmedlingen måste ske utifrån beprövade metoder för arbetsmarknadsinsatser och matchning.
  • Snabbare och bättre validering och komplettering av utländska utbildningar.

Regeringen och samarbetspartierna har redan tvingats dra i handbromsen en gång vad gäller Arbetsförmedlingen. Nu är det hög tid att ta ett omtag vad gäller arbetsrätten och kompetensutveckling.

Göran Arrius
ordförande Saco

Debattartikel i SvD 1/3 2020.

Kontaktpersoner

Göran Arrius, Ordförande
goran.arrius@saco.se

08-613 48 10