Vi som dagligen är i utbildningen känner igen oss: Sju timmar lärarledd tid i veckan, två handledningstillfällen för en hel C-uppsats, frånvarande kontakt med arbetsmarknaden. Det är svårt som studentföreträdare att acceptera. 

Om vi tror att resurser påverkar kvaliteten i utbildningen – annars kunde vi väl lika gärna skära ner – måste högskolans finansiering få diskuteras som en del av lösningen. 
Problemet är att när ingenting görs riskerar kvaliteten att urholkas ytterligare. Detta har skett under 20 år och har sin grund i att undervisningen får färre resurser i takt med att lärarlöner och lokalkostnader ökar. Även att inte agera får alltså konsekvenser.

Ökade resurser kan visserligen komma från staten. Men hur många slipade lobbyister skulle inte krävas för att säkra miljarder till högskolan, samtidigt som vi har en skola i kris, ett nedmonterat försvar, stillastående tåg, med mera?

Avgifternas attraktivitet ligger i att de är genomförbara samt att en relativt blygsam avgift kan ge drastiskt ökade intäkter för lärosätena. Vi ser dock två skäl att ifrågasätta om avgifter på sikt skulle få den önskade effekten. Dels att det inte är självklart att statens tillskott till utbildningen då skulle vara oförändrat – en överflödande universitetssektor skulle vara attraktiv i politikernas jakt på finansiering till andra reformer. Dessutom kan små avgifter som ser ofarliga ut när de införs sakta höjas, som i England, där avgiftsstorleken nära tiodubblats på 15 år.

Effekterna för jämlikheten är lätta att spekulera över men svåra att belägga. Tyskland hann på tio år införa och avskaffa avgifter med sociala konsekvenser som motivering. Men trots avgifterna ökade studentpopulationen i Tyskland med en halv miljon från 2006. Exempel från England tyder inte på att den breddade rekryteringen påverkats av avgifterna. Man kan också ifrågasätta jämlikheten i att den som läser till läkare eller ekonom på Handelshögskolan ska få bidrag samt hela sin utbildning finansierad av resten av samhället.

Saco studentråd anser att kvaliteten i den högre utbildningen på sina håll är så bristfällig att något måste göras. Innan vi överväger avgifter vill vi pröva andra lösningar.

Det finns nämligen en ytterligare potentiell källa till ökade resurser: att korta tiden i utbildning. Förbättra genomströmningen och satsa stort på koppling till arbetslivet. Om fler studenter går ut i jobb efter tre års studier i stället för fem eller sex år kan de sparade resurserna gå direkt in i undervisningen.

Därtill kan man ytterligare effektivisera genom att satsa på stordriftsfördelar och internetföreläsningar. Vi kan också diskutera om det finns möjlighet att låta näringslivet finansiera delar av universitetens verksamhet, exempelvis karriärcentrum och annan arbetsanknytning vilket kan frigöra resurser för undervisning.

Vi faller inte i fällan att tycka att en avgiftsfri utbildning är ett heligt mål som inte får diskuteras. Men även som medel är det inte den bästa lösningen på ett angeläget problem.