Prästkandidat
Tone går Teologiprogrammet på Uppsalauniversitet och är prästkandidat för Uppsalastift. Hon jobbar också extra som kyrkovaktmästarei Svenska kyrkan. Tone är inte prästvigd än men för henne innebär det att förkunna evangeliet och med Kristus i sitt hjärta möta människor där de befinner sig just nu i livet.
Hur kom det sig att du valde att plugga till präst?
Jag har fått kallelsen många gånger under mitt liv och har alltid svarat Gud att jag inte vill och att han får ta någon annan. Men så en kväll under en mässa på ett konfirmationsläger som jag arbetade på kom kallelsen så starkt att det inte gick annat än att säga ja.
Var utbildningen svår?
Både ja och nej. Som dyslektiker var grekiskan väldigt jobbig. Min huvudinriktning är religionsfilosofi och det är så roligt att det svåra inte känns så svårt.
Berätta kort om ditt jobb, vad innebär det att jobba som präst.
Jag är ju inte prästvigd än men för mig innebär det att förkunna evangeliet och med Kristus i sitt hjärta möta människor där de befinner sig just nu i livet. Sen kan man som inom många branscher nischa sig inom olika delar av församlingen, t ex. ungdomspräst och sjukhuspräst.
Blev det som du hade tänkt från början?
Inte direkt eftersom jag inte hade några som helst planer på att svara på Guds kallelse. Men jag vet nu att jag är på helt rätt väg.
Vad är det bästa med ditt jobb?
Att få dela gemenskapen i Kristus och i kyrkan. Det är roligt! Jag älskar att jobba med konfirmander och möta dem och deras frågor, nyfikenhet och skepticism.
Finns det något med ditt jobb som du tycker är viktigt att vara medveten om innan man bestämmer sig för det?
Något som jag tänkte på under min praktik var att det är bra att vara medveten om att det är mycket att producera text t ex. griftetal, doptal, vigseltal och predikan. Speciellt med predikan får man inte vara rädd för att brottas med sitt inre, texterna och Gud. Mer än vad man kan tro. Det är även viktigt att vara rustad för att möta den djupt mänskliga delen av människor och deras råaste sidor av känslor i både glädje och sorg med allt vad det innebär. Sedan tänker jag också att det är bra att veta att man aldrig slutar att vara präst, att om jag exempelvis kanske på min lediga dag går på stan icke-prästklädd så kan man möta någon som vet att man är präst och då behöver prata.
Vilket råd skulle du ge till andra som funderar på att studera till präst?
Jag vet att vägen kan kännas lång, men håll ut! Sök dig till ett stift när du känner dig redo. Våga ställa de svåra frågorna. Lita på kallelsen och gå med Gud!