Hoppa till huvudinnehåll

Forskning - jobb, kall eller hobby?

Så har det hänt igen. En forskare är upprörd, minst sagt, över att någon högre upp, i det här fallet rektor i samråd med dekaner, har beslutat att flytta medel inom ett forskningsprojekt från en enhet till en annan enhet. Orsaken är, som så ofta i sådana här fall, att forskare inom projektet är oeniga om vilka som egentligen är med i projektet och i så fall hur mycket.

Detaljerna i det aktuella fallet, vem som har rätt och vem som har fel, vem som har sagt vad och när och vad man varit överens om osv, är naturligtvis oerhört viktigt för de inblandade, men det tänker jag överhuvudtaget inte gå in på. Sett i ett större perspektiv är det dessutom helt oväsentligt. Vad som är mer intressant är vad det säger oss om hur vi forskare ser på vår verksamhet och hur andra ser på den. Det är enklast att börja med den andra delen, hur andra ser på oss, så jag börjar där.

SLU är ett universitet, men framförallt är vi en statlig myndighet. Vi har en myndighetschef (rektor) som under sig har en hel hoper mellanchefer (dekaner, prefekter, universitetsdirektör, avdelningsdirektörer, osv.). Under alla mellanchefer huserar vi vanliga anställda. En del forskar mest, en del undervisar mest, medan andra mest sysslar med administration. Gemensamt för oss alla är att vi är statligt anställda tjänstemän.

Så ser verkligheten ut. Punkt slut.

Vi är tjänstemän som är anställda av staten för att utföra ett arbete och formellt sett är det rektor som via sina mellanchefer säger till oss vad vi ska göra. Så länge vi är anställda vid SLU är det så verkligheten ser ut. Fast vi är inte livegna. Vi kan när som helst säga upp oss och sluta jobba på SLU. Men så länge vi är anställda på SLU så har SLU som arbetsgivare rätt att leda och fördela arbetet och därmed tala om för oss vad vi ska göra. Våra arbetsvillkor regleras av kollektivavtal och arbetsrättens lagar och förordningar men innanför dessas ramar har chefen rätt att styra vårt arbetsliv, att exempelvis prioritera vilka arbetsuppgifter som vi ska arbeta med och vilka vi ska släppa. Så ser formalia ut.

Hur stämmer det överens med hur vi forskare ser på oss själva och vår forskning? Oftast inte så bra.

De flesta som forskat en tid brinner mer eller mindre för sin forskning. En del brinner så det påminner om skogsbranden i Västmanland medan det hos andra mer kan beskrivas som en långsamt pyrande glödbrand. Men gemensamt är att många betraktar forskningen som havande ett egenvärde, ett eget liv, och ett berättigande som gör att den egentligen står över futtiga regler som kollektivavtal, delegationsordningar, lagar och förordningar. Forskningen är till sitt väsen en intellektuell process som inte låter sig begränsas av administrativ futtighet, arbetstider, veckodagar, osv. Det är ju av det skälet som forskare har årsarbetstid. Vem vet när vi plötsligt får en idé som vi bara måste få ta hand om, just då, inte imorgon eller efter helgen. När det här fungerar så är det ett helt underbart jobb. Att själviskt få ägna sig åt intellektuella mysterier i sin egen takt på sitt eget sätt utan att bli begränsad av administrativa regelverk.

Men ibland händer saker som gör att den administrativa verkligheten gör sig påmind och kolliderar med den akademiska friheten. Jag har sett det hända massor av gånger och tyvärr är verkligheten sådan att det alltid är den administrativa verkligheten som vinner.

Ett klassiskt exempel är forskare som inte kan skaffa tillräckligt med externa forskningsmedel för att täcka hela sin lönekostnad. En del är i det läget solidariska mot sitt projekt och går ner i arbetstid för att kunna fortsätta forska. När det till slut inte håller så blir de uppsagda, och upptäcker då lite chockartat att det dom gjorde för att hushålla med sina externa medel (gå ner i tjänst, dvs jobba deltid) leder till kraftigt sänkt ersättning från A-kassan (och pension), eftersom den baseras på hur mycket lön man faktiskt fått ut, inte hur mycket man skulle fått om man arbetat heltid. Verkligheten kompenserar dem inte för deras ädelmod och solidaritet med forskningen.

Andra blir uppsagda i ett tidigare skede och istället för att använda den väl tilltagna uppsägningstiden till att söka annat arbete så lägger man ner hela sin själ i att hitta nya forskningsmedel. Att sluta forska är helt enkelt inte ett alternativ. Inte förrän den dagen anställningen plötsligt upphör, SLU säger ”adjö” och man är arbetslös. Då har man plötsligt missat alla möjligheter som erbjudits för att man ska kunna hitta ett nytt jobb, i tron att forskningen väl ändå är så viktig att man till sist kommer att bli erbjuden att få fortsätta forska?

En del forskare blir omplacerade till nytt jobb inom SLU, och upptäcker så småningom förvånat att de nya arbetsuppgifterna inte är tillfälliga, i väntan på att man ska fortsätta forska, utan att SLU faktiskt utgår ifrån att forskningen är ett avslutat kapitel.

Jag har sett forskare som gått i pension och som hela tiden förutsatt att de ska fortsätta forska, kanske rentav fortsätta vara anställda, och där institutionen dragit en suck av lättnad ("äntligen slutar hen!") och väldigt tydligt sagt 'adjö! vi vill inte ha dig som emeritus'. Plötsligt försvinner en stor del av meningen med livet för den nyblivne pensionären som nu viger sitt liv åt att ta sig tillbaka på ett eller annat sätt, eller åtminstone ge igen för påstådda oförrätter, istället för att inse att åren som statlig tjänsteman är över och nu är det tid att börja ägna sig åt annat.

För att inte tala om alla forskare som villigt struntar i alla regler om arbetsmiljö, arbetstider, ersättning för tjänsteresor, osv, för den stora glädjen att få vara i fält och samla in data till sina forskningsprojekt, och som förvånat ser hur anställd fältpersonal inte alls ser det hela som en rolig picknic utan som ett arbete med reglerad arbetstid och som dessutom kräver att få ersättning för övertid, obekvämt arbete, osv.

Vilket leder oss tillbaka till den upprörda forskaren som jag nämnde i början. Hen är upprörd över att ha blivit fråntagen en del av "sina" forskningsmedel. Vad hen i hastigheten glömde är att hen bara är en statligt anställd tjänsteman som har som uppgift att forska inom de ramar som hens chefer sätter upp, och att de forskningsmedel som ledningen nu "konfiskerat" egentligen inte alls är hens pengar utan SLU:s. Det är visserligen forskaren som har skrivit den ansökan som lett till att någon extern finansiär beviljat en stor summa forskningsmedel, men det har forskaren gjort i sin roll som statligt anställd tjänsteman, inte som privatperson. Därför är det SLU som myndighet som har tilldelats medlen, inte den anställde tjänstemannen personligen. Och arbetsgivaren SLU har faktiskt rätt att bestämma sig för att använda medlen på ett annat sätt än vad forskaren hade tänkt sig. Forskaren kan skrika och bråka hur mycket som helst, det förändrar inget i sak. Det är alltid den administrativa verkligheten som vinner.

Så länge allting fungerar, så länge det inte finns några större konflikter, så är forskningen både jobb, kall och hobby, på samma gång, och jag kan inte tänka mig ett roligare jobb. Men den dag det blir en fnurra på tråden gäller det att komma ihåg att i grund och botten är vi bara statliga tjänstemän som är satta att utföra ett arbete. Och om det blir en konflikt så är det alltid den administrativa verkligheten som vinner.

/Lunkan

Publicerad: 2016-10-15

Senast uppdaterad: 2021-05-23

Dela sidan