Om lönerevision och upprörda doktorander

Årets lönerevision börjar närma sig slutet vad gäller det direkta förhandlingsarbetet. Sen återstår att alla de nya lönerna ska in i lönesystemet och allting ska dubbelkollas så att det stämmer, av både personalavdelningen och facken, och sen betalas den nya lönen ut i december, retroaktivt från 1 oktober.

Lönerevisionen handlar inledningsvis väldigt mycket om hantering av olika filer som ska matchas mot varandra och analyseras. Vilka är medlemmar? Hur ser lönebilden ut? Finns det osakliga skillnader mellan kön, mellan fakulteter, inom fakulteter, osv. Dessa inledande analyser handlar primärt om hela grupper av anställda och delar av analyserna brukar göras tillsammans med personalavdelningen. Sen kommer arbetsgivarens första lönebud och då följer några dagars intensivt arbete med att gå igenom hela budet i detalj, person för person. I år omfattade vår del av revisionen över 1500 anställda. Av dessa hade ca 300 lönesättande samtal, så för vår del återstod ca 1260 personer att förhandla med arbetsgivaren. Det normala är att vi lämnar ett första svar där vi markerar de personer där vi inte är nöjda med första budet, vi får ett bud två av arbetsgivaren, och sen följer några dagars muntlig genomgång av alla institutioner och avdelningar tillsammans med personalavdelningen och ansvariga prefekter/chefer där vi går igenom återstående frågetecken. Till sist är vi överens om de nya löner som ska gälla från den 1 oktober.

Upphetsande och stimulerande? Nja… Det är kul när vi lyckas få gehör för våra argument och kan förhandla fram en rejäl ökning för någon som halkat efter. Men det är väldigt mycket jobb, och efteråt finns alltid den där gnagande känslan av att vi kanske missat någon som vi borde tagit strid för. Därför ser jag verkligen detta med lönesättande samtal som ett framsteg. Det ger varje anställd chansen att diskutera sin lön direkt med den lönesättande chefen, utan mellanhänder. Och hittills har de som haft lönesättande samtal faktiskt fått lite större löneökningar än de som vi förhandlat för. Det är ingen stor skillnad, men den finns där.

Men det finns ett moment i lönerevisionen som jag själv verkligen uppskattar, och det är inblicken i hur det ser ut överallt inom SLU. Vi som arbetar fackligt får då och då en inblick i vad som händer dagligdags på olika håll inom SLU, men tyvärr oftast när det är problem. I samband med lönerevisionen träffar vi nästan alla prefekter/chefer inom SLU och får då en ögonblicksbild över hela verksamheten inom hela SLU. Då kan jag få den där wow-känslan: vilken otrolig bredd det är inom SLU, och vad mycket bra verksamhet man aldrig hör talas om till vardags, när var och en håller på med sin egen verksamhet.

En av delarna i lönerevisionen är översynen av doktorandstegen. De som är doktorander idag uppfattar av naturliga skäl dagens doktorandstege och hur den hanteras som nånting självklart, nåt som bara finns där och som aldrig förändras annat än möjligen till det bättre. Vi som har varit med ett tag vet att detta är en utopisk illusion.

Doktorandstegen har varit med ett tag, men inte alls så länge som många tror. När jag började engagera mig fackligt förhandlade vi alla doktoranders löner individuellt vid lönerevisionerna, precis på samma sätt som alla andra anställdas löner. Så småningom började doktoranderna driva förslaget om att istället införa fasta lönesteg för doktoranderna, för att komma bort från den godtyckliga bedömningen av hur bra eller dåligt varje doktorand presterat under året. Resultatet blev den första doktorandstegen. Den hade fasta löneökningar en gång om året. Punkt. Däremot höjdes naturligtvis ingångslönen för nyanställda lite då och då.

Två problem dök upp ganska snabbt. Handledarna och prefekterna ogillade att alla doktorander fick samma löneökningar oavsett hur produktiva och flitiga de var, och doktoranderna ogillade att ingångslönerna för nyanställda höjdes utan att lönen för redan antagna höjdes lika mycket. Det senare gjorde att den som disputerade hade ungefär samma lön som de som nyanställdes som doktorander. Lösningen av båda problemen blev att stegpinnarna knöts till uppnådd nivå av doktorsexamen, 25%, 50% och 75%, och att påslaget vid varje steg gjordes större.

Detta skapade ett nytt problem, den subjektiva bedömningen av hur långt varje doktorand hade hunnit, och det löste inte problemet med att nyanställda fick nästan samma löner som redan anställda, framförallt inte vid de tillfällen som ingångslönen höjdes kraftigt.

Vid några revisioner försökte vi lösa detta genom att alla doktoranders löner jämfördes med de nya nivåerna i den höjda stegen, och de som låg under höjdes till den nya nivån. Detta ogillades naturligtvis av de doktorander som av någon anledning fått en högre ingångslön än den lägsta som stegen stipulerade, eftersom det innebar att deras initiala extra påslag åts upp av att alla som fått lägsta ingångslön fick sina löner höjda, men inte de som fått högre ingångslön.

Under de allra senaste åren har vi därför lyckats få igenom att när vi höjer lägsta ingångslön i doktorandstegen så höjs alla doktoranders löner med samma belopp. Resultatet har då blivit att alla doktorander får dubbel löneutveckling. Dels höjs allas löner i samband med den årliga lönerevisionen, i och med att stegen höjs, och dels finns höjningarna i stegen. Det här ogillas naturligtvis av de som betalar doktorandernas löner, de projektansvariga forskarna/handledarna, eftersom det ger doktoranderna en löneutveckling som det inte går att ta höjd för i projektansökningar. En av konsekvenserna har blivit att handledare emellanåt skjuter upp höjningarna i stegen med motiveringen att deras doktorand inte alls har hunnit så långt som doktoranden själv tror. Den mest extrema varianten av detta som jag har sett innebar att doktoranden fick sin 50%-höjning två månader innan disputation, och 75%-höjningen en månad innan disputationen.

Det här har gjort att vi i flera år har krävt att doktorandstegen ska regleras i ett lokalt kollektivavtal, så att vi får formell rätt att tvista arbetsrättsligt om den tillämpas felaktigt. Men för att det ska fungera så måste de olika nivåerna i stegen dessutom knytas till officiella prestationer som är enkelt kopplade till de administrativa lönesystemen. Stegpinnarna kan inte vara knutna till subjektiva bedömningar från handledaren och får inte kräva alltför mycket manuell hantering.

Nu har vi äntligen kommit överens med SLU om ett nytt lokalt kollektivavtal som reglerar doktoranders lönesättning och löneutveckling, som är rättssäkert och transparent och utan subjektiva bedömningar som grund för bedömning av prestation. Det är dessutom inskrivet i avtalet att när doktorandstegen höjs så ska alla doktoranders löner höjas med samma belopp, så vi har alltså fått den delen fullt ut accepterad av SLU. Men precis när vi ska skriva på avtalet så sprids det av arbetsgivaren ut i organisationen och doktoranderna går i taket och skriker om försämringar.
Nu får vi se vart allting tar vägen, om det blir förändringar i avtalet eller om det överhuvudtaget blir något avtal, nu när doktoranderna har uppmärksammat andra inom SLU på hur förmånlig doktorandstegen faktiskt är.

/Lunkan