Lönemodellens historia och dilemma

Historik

År 1997 slöts Industriavtalet. Från avtalsrörelsen 1998 kom sedan industriparternas avtal att fungera som en norm för arbetsmarknaden. Där sätts riktvärdet för löneutvecklingen, det sk märket som alla branscher ska följa. Industriavtalet har verkat som en stabiliserande faktor för lönebildningen och har stärkt svensk arbetsmarknad. Läs mer om Märket och Industriavtalet.

Sedan början av 2000-talet har reallöneökningen för ingenjörerna stagnerat för att därefter aldrig återhämta sig jämfört med övriga inom industrin.

Klicka på bilden för att göra den större. Reallöneutveckling för arbetare och tjänstemän inom industrin samt för privatanställda medlemmar i Sveriges Ingenjörer. Basår 1980 Källa SCB och Sveriges Ingenjörer.

Lönemodellens dilemma

Bristande förståelse för hur lönebildningen fungerar har kanske gjort att det känts mest rättvist att fördela revisionsutrymmet lika, samtidigt som strukturpåslagen hållits tillbaka. Konsekvensen är att värdet av ingenjörsyrket urholkas. Här behövs ökad insikt och förståelse från arbetsgivarna, för att genomföra de åtgärder som krävs för en hållbar lönebildning. Att fortsätta tillämpa lönemodellen på samma sätt kan på sikt göra det svårt att motivera individer med hög förmåga att göra investeringen i tid och pengar i en högre utbildning med sämre avkastning. 

Ett dilemma för den svenska löneförhandlingsmodellen är hur lönehöjningar för vissa grupper som har marknadskrafterna i ryggen ska kunna åstadkommas utan att de totala löneökningarna blir för stora. Detta förutsätter möjlighet till löneökningar utöver det så kallade märket utan kompenserande lönekrav från andra grupper.  Arbetsmarknadsekonomiska rådet 2016

Lön sätts lokalt på arbetsplatsen

Märkets nivå är inte ett tak för det lokala löneutrymmet eller för löneutvecklingen på individnivå. Revisionsutrymmet och den individuella lönen sättas lokalt på arbetsplatsen.

Märket bör liksom tidigare sättas av den internationellt konkurrensutsatta sektorn (industrin) men på en sådan nivå att marknadskonforma relativlönehöjningar kan åstadkommas för begränsade grupper i resten av ekonomin utan att de totala löneökningarna skenar iväg. (...) Det lägger ett större ansvar på andra aktörer: arbetsgivarna, fackförbund i andra centralorganisationer och Medlingsinstitutet.  Arbetsmarknadsekonomiska rådet 2016