Inflationen och lönebildningen

Invasionen av Ukraina påverkar liksom sanktionerna mot Ryssland och osäkerheten om utvecklingen framöver har påverkat särskilt energi- och livsmedelspriser. När globalt handlade varor stiger i pris drabbas Sverige i samma utsträckning som övriga världen. Det finns en ovana vid att hantera inflation inom flera områden i samhället.

Enligt Konjunkturinstitutets står en lågkonjunktur för dörren.

När inflationstakten överstiger löneökningstakten innebär det att trots en löneförhöjning i kronor (positiv nominell löneökning) kan medlemmen köpa färre varor och tjänster (lägre köpkraft) och får därmed en negativ real löneutveckling. Med nuvarande höga inflation riskerar de flesta av arbetstagare att få en negativ real löneutveckling i år och sämre privatekonomi jämfört med förra året.

Vi ser dock en rörelse i motsatt riktning. Kompetensbrist inom många områden driver upp löner utöver de årliga lönerevisionerna.

Rollfördelning

För att Saco-S medlemmar ska få en bättre privatekonomi krävs inte bara en positiv löneutveckling, utan den påverkas också av prisutvecklingen i samhället.

Rollfördelningen på den svenska arbetsmarknaden består av parterna som förhandlar fram löneavtal och Riksbanken som svarar för att inflationen hålls på dessplanerade nivå. Löneavtalen innehåller bestämmelser om hur lönen ska revideras sedan senaste revisonen: vad man åstadkommit på jobbet ska värderas och belönas.

Alla fackliga parter ser reallöneökningar på kort och lång sikt som målet för löneavtalen och vi har många år av reallöneökningar bakom oss. Inget löneavtal på den svenska arbetsmarknaden har något inflationsskydd eller inflationsindex.

Löneavtalen innebär inte någon värdesäkring av köpkraft, den hanteras av Riksbankens inflationsmål. Riksbanken strävar efter att hålla inflationen till 2 procent framförallt genom att höja eller sänka reporäntan. Industriavtalet utgår från vilken produktivitetsökning den konkurrensutsatta industrin kan åstadkomma och vilket löneökningsutrymme som då skapas och att Riksbanken sköter och når det långsiktiga inflationsmålet på 2%. Trots inflationsmålet har vi under en lång period haft inflation under 2 %.

Det finns delade meningar hur Riksbanken nu bör agera för att bibehålla ett trovärdigt inflationsmål utan att i onödan tynga redan pressade företag och hushåll. Det säkerhetspolitiska läget i världen innebär även att det finns stor osäkerhet i prognoserna.

Rals-T

Saco-S löneavtal ska ge medlemmarna bästa förutsättningen för en god löneutveckling utifrån sin utbildning, kompetens och erfarenhet samt betydelse för verksamhetens utveckling. Utbildningen ska löna sig rent ekonomiskt i form av en bra ingångslön och god löneutveckling. Löneavtal tills vidare utan centralt angivna utrymmen är enligt vår bedömning den avtalskonstruktion som bäst är lämpad att omhänderta kombinationen av individuella och differentierade löner utifrån lokal lönebildning samt utvecklad tillämpning av märket på både övergripande och lokalt plan. Med avtal utan centralt angivna utrymmen ökar förutsättningarna att sätta verksamhetens behov och de individuella prestationerna i centrum. Det har medlemmarnas löneutveckling gynnats av.

Saco-S kan i den lokala löneprocessen betona behovet av högre löneökningar utifrån verksamhetens behov av att rekrytera, behålla, motivera och utveckla medlemmarnas kompetens parallellt med verksamhetens. Vi blir inte tillbakatryckta till ett oenighetsutrymme, oavsett den statliga verksamhetens egentliga behov.

I Rals-T 3§ tydliggör de centrala parterna att man tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen på sin del av arbetsmarknaden och att man är överens om att löneförhandlingarna på det statliga avtalsområdet ska bidra till en samhällsekonomi i balans, och inte störa den konkurrensutsatta näringslivets strävan om en kostnadsutveckling i nivå med omvärlden.

Ur Saco-S perspektiv finns därför goda skäl att undvika krav på inflationskompensation i lokala lönerevisioner för att inte ytterligare elda på inflationen. Att lönebildning inom offentlig sektor tagit hänsyn till lönenivåerna inom den konkurrensutsatta sektorn har även den bidragit till den stabilitet vi har haft, och som vi fortsatt behöver inte minst i oroliga tider. Den svenska lönebildningsmodellen har historiskt visat sig vara en framgångsrik strategi för både medlemmarnas inkomster och samhällsekonomin. 

En återkommande fråga just nu handlar om huruvida man ska ta upp inflationen som argument i överläggningen med arbetsgivaren eller i sitt lönesamtal. En annan vanlig fråga handlar om oro för att anställda med "sifferlösa" kollektivavtal, med rådande inflation, riskerar att få en sämre löneutveckling jämfört med de som har "siffror” i avtalet.

Arbetsgivaren har ett ansvar att verka för en sund lönebildning på arbetsplatsen där varje medarbetare förstår lönesättningen och ser att den utgår ifrån objektiva faktorer där det finns en tydlig koppling mellan det egna uppdraget, ansvaret samt prestationen och den egna löneutvecklingen. Våra medlemmar ska lönesättas precis som andra år. Således kan inte medlemmar få en sämre löneutvecklingen bara för att dessa omfattas av ett visst kollektivavtal.

Vi ser en expansiv statlig sektor med stark konkurrens om akademisk kompetens och goda möjligheter att medlemmarna kan få goda anställningsvillkor i kraft av sin efterfrågade kompetens. Typiskt sett är det låg arbetslöshet bland våra grupper, så även fortsatt nu.

Bakgrund

Mellan åren 1980 och 1995 mer än fördubblades lönerna i kronor (nominellt) men den höga inflationen "åt upp" löneökningarna så att de reala lönerna förblev oförändrade. Med ökande priser krävde fackförbunden inflationskompensation i avtalsrörelserna, det vill säga att löneökningarna tog höjd för förväntad ökad inflation. De snabba löneökningarna innebar i sig att inflationen ökade, i slutändan fick löntagarna inte bättre privatekonomi utan bara "luft" i plånboken. Denna utveckling, som brukar kallas för en pris-lönespiral, gynnar inte någon. Störst förlorare i kompensationsspiralen var akademikerna, eftersom grupper ställdes mot varandra utifrån upplevda rättvise- och fördelningspolitiska motiv vilka hade företräde gentemot verksamhetsskäl. Ur det perspektivet ”behövde akademiker alltid allra minst” och låglönesatsningar befanns alltid vara försvarliga och rättvisa.

Några vinnare i sammanhanget fanns dock inte heller, eftersom alla förlorade på lönebildningen och den ekonomiska ordning som då fanns.

För att bryta utvecklingen i samband med den ekonomiska krisen i början av 90-talet beslutades om att man skulle gå över till rörlig växelkurs och Riksbanken aviserade ett inflationsmål på två procent och Medlingsinstitutet ska verka för en väl fungerande lönebildning. Syftet med inflationsmålet är att stabilisera inflationen och inflationsförväntningarna, vilket bland annat ger stabilare förutsättningar vid avtalsförhandlingar.

I syfte att kombinera stabila priser med låg arbetslöshet bad regeringen 1996 även arbetsmarknadens parter att ge förslag för en fungerande lönebildning som i högre grad skulle motsvara de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna. Resultatet blev året efteråt det så kallade Industriavtalet, ett avtal som täcker en stor del av den internationellt konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin. Utgångspunkten var att den internationellt konkurrensutsatta sektorn, i praktiken i första hand exportindustrin, ska vara lönenormerande.

Industriavtalet från 1997 är en del av den fastare ekonomiska ordning som skapades. En fungerande lönebildning tillsammans med stramare budgetprocess och offentliga finansiella balansmål samt en självständig Riksbank med överordnat inflationsmål bedömdes både av politiken och parterna som viktiga institutioner för annan och mer stabil ekonomisk ordning. Den stabiliserande inverkan från Riksbankens inflationsmål och industriavtalet har givit viktiga förutsättningar för att pris- och lönespiraler har kunnat undvikas sedan dess.

För att uppnå långsiktigt hållbara reala löneökningar utgår Saco-S från att inflationsmålet uppnås över tid, men inte varje år.