Gunnar Öquist: ”Bryt upp universitetssystemet”

14 punkter för förändring. 14 punkter som ska leda till att svensk genombrottsforskning vinner större framgångar i den internationella konkurrensen. Det är tydligt att Gunnar Öquist menar att internationella genombrott är grundläggande för den forskningspolitik som bör föras i Sverige. För att nå dit måste vi komma tillrätta med vad han kallar för "det svenska syndromet".

– "Det svenska syndromet" är ett uttryck för att beskriva hur det svenska forskningsväsendet är organiserat idag. Allt som är postgymnasialt ska in under högskolehatten. Även forskningen vid universiteten. Det leder till att våra universitet i själva verket är ett konglomerat av olika aktiviteter. Med den här organisationen skiljer vi oss från länder som exempelvis Schweiz och Holland. Där ligger fokuset främst på högre akademisk utbildning och forskning medan merparten av yrkesutbildningarna ligger utanför universiteten.

Öquist menar att de många uppdragen enligt högskoleförordningen tar uppmärksamhet från det som krävs för att främja banbrytande forskning. Högskoleförordningen lägger ett band på verksamheten. För att komma tillrätta med dagens låsningar måste man bryta upp systemet och differentiera verksamheten och då se till att den mera banbrytande forskningen får bättre förutsättningar. Men han vill inte gå så långt som att föreslå att yrkesinriktade utbildningar på nytt läggs utanför universiteten.

– Universiteten har i dag stor frihet att organisera sitt arbete utifrån den roll man vill spela i samhället. Det finns utrymme för profilering. Då är det viktigt att man faktiskt fokuserar på de områden där universitet vill vara ledande. Idag lever svenska forskare med ett stort beroende av externa finansiärer. Det är inte ändamålsenligt om vi vill ta ytterligare ett steg i kvalitetsutvecklingen. Universitetsledningarna måste med kraft återta sin viktiga uppgift att rekrytera och att ge bra karriärmöjligheter för unga forskare. Därför bör universiteten på sikt, och i takt med att de tar sitt kvalitetsansvar, ges en större egen bas att bygga ifrån om vi ska kunna bedriva framgångsrik genombrottsforskning. Forskningspropositionen ger möjligheter till en nystart mot en sådan utveckling.

Öquist berättar att när han propagerar för att Sverige behöver ett starkare akademiskt ledarskap får han ofta kritik. Men han håller fast vid att när man inte styr över resurserna blir man inte en stark akademisk ledare. Han menar dock att redan idag kan ledningarna ta större ansvar för att styra mot högre kvalitet i forskningen.

– Idag har universitetsledningar svårt ta ett helhetsgrepp när det gäller forskningens kvalitet. Våra prefekter har en svag ställning när det gäller att driva vetenskapliga frågor på institutionsnivå och sysslar snarare med ren administration. När ledarskapet till stora delar handlar om att administrera stora system med extern finansiering går det ut över den kvalitativa utvecklingen. Vem tar ansvar för ett ämnesområdes utveckling? Det är en fråga som är relevant att ställa idag.

Saco poängterar ofta rörlighet som en kvalitetsindikator. Gunnar Öquist tycker också att rörlighet är viktigt. Men ett stort beroende av extern finansiering främjar inte mobilitet eftersom forskare med stora anslag formligen trycker in sina adepter i systemet. Detta motverkar mobilitet och bidrar till inavel.

– Universiteten måste ställa krav på rörlighet. Den ska vara styrd i en policy. Med ett sådant budskap tror jag att systemet anpassar sig. Den som vill göra karriär inser att det är en viktig parameter. Universitetens uppgift är inte att klona egna förmågor in i framtida forskargenerationer. Rekrytering ska snarare utgå ifrån att komplettera den kompetens man redan har i syfte att främja kreativitet och förnyelse. Idag har rörligheten så gott som stannat upp i Sverige och jag är övertygad om att det är negativt för svensk forskning.

Saco har också drivit frågan om samverkan och nyttiggörande med utgångspunkten att forskare ska kommunicera sina kunskaper och rön till det omgivande samhället. Öquist håller med om att samverkan är viktigt, men tror att det sker per automatik om forskningen är tillräckligt högkvalitativ.

– Man kan dra paralleller till Schweiz och Holland. Till skillnad från Sverige uttrycker de inte vikten av samverkan och nyttiggörande med samma tyngd. Därmed inte sagt att de inte tycker att frågan är viktig, det gör de givetvis. Jag tror att om forskningen håller tillräckligt hög kvalitet så kommer den att komma samhället till gagn i vilket fall. I Sverige har samverkan blivit en av huvuduppgifterna vid sidan av utbildning och forskning. Man måste då inse att samverkan för den mera banbrytande, internationella forskningen måste ske på andra villkor än den forsknings- och utvecklingssamverkan som kan ske med det lokala samhället. Detta har lett till mycket byråkrati och administration och i slutändan tror jag att det är viktigare att man fokuserar på själva forskningsresultaten och en allmän öppenhet att kommunicera. Min erfarenhet är att de forskare som ligger i forskningsfronten är väl medvetna om de möjligheter som deras forskningsresultat öppnar för samhället och de är bland de flitigaste att söka patent på sina upptäckter eller lösningar.

Idag är dörren stängd för många forskare som har valt att lämna akademin för att jobba i näringsliv eller offentlig sektor. Men Gunnar Öquist tycker att man ska se väldigt positivt på återrekrytering till akademin.

– Universiteten behöver bli mer differentierade. Och jag tror att starka universitetsledningar med en klar policy för att främja nyskapande forskning skulle vara mer benägna att rekrytera från näringsliv och offentlig sektor om man bedömer att sådana rekryteringar ökar kreativitet och förnyelse i forskningsmiljöerna. Men idag finns inte den typen av pluralism i våra system. Där har vi mycket att lära av det amerikanska systemet. De rekryterar helt enkelt mer kompetens från specifika delar av arbetslivet i de fall det stödjer forskningsarbetet.