Regeringen skadar samhällsekonomin

Sverige har i ett internationellt perspektiv redan bland de högsta marginalskatterna på arbete. Förslaget att trappa ned jobbskatteavdraget på högre inkomster bidrar till att höja den redan höga marginalskatten med tre procentenheter från 56,86 procent till 59,86 procent för de som betalar värnskatt (i ett visst inkomstintervall) och från 51,86 procent till 54,86 procent för de som betalar statlig inkomstskatt men inte värnskatt (på inkomster som överstiger 50 000 kronor i månaden).

Eftersom socialavgifterna på marginalen utgör en skatt till hundra procent för de löntagare som har arbetsinkomster över förmånstaken, innebär förslaget att den högsta marginalskatten, inkluderande socialavgifternas marginella skattedel, på berörda inkomster kommer att uppgå till hela 70 procent.

Förslaget att begränsa uppräkningen av den nedre skiktgränsen för statlig inkomstskatt bidrar därtill till att en större andel av löntagarna kommer att få betala statlig inkomstskatt.

Den ekonomiska avkastningen på akademiska studier i Sverige är bland den lägsta för både kvinnor och män i hela OECD-området. Det beror till stor del på att vi i Sverige har en internationellt sett mycket sammanpressad lönestruktur. Att i det läget inte höja den nedre brytpunkten för statlig inkomstskatt med inflationen plus två procent, som brukligt, samt att höja marginalskatterna för många löntagare med tre procentenheter minskar utbildningspremien för en akademisk examen ytterligare. Det bidrar inte till goda drivkrafter till högre utbildning och en konkurrenskraftig kunskapsnation.

Förslagen motiveras av regeringen med såväl fördelningspolitiska som offentlig-finansiella argument. De effekterna har dock överskattats kraftigt i regeringens promemoria.

De ökade intäkter som förslagen beräknas ge utgår från en kortsiktig statisk beräkning där skattehöjningarna inte alls antas påverka skatteunderlaget negativt. Flera studier visar att värnskatten är en av de mest skadliga skatterna i ekonomin. Det skulle därför inte kosta något att ta bort den och effekten på inkomstomfördelningen vid ett slopande av skatten skulle vara marginell.

Av samma skäl kan en höjning av den högsta marginalskatten med tre procentenheter inte förväntas ge några substantiellt ökade skatteintäkter och även där kommer effekten på inkomstfördelningen att vara obetydlig. Att höja en av de redan mest skadliga skatterna, som förslaget i praktiken innebär, är samhällsekonomiskt kontraproduktivt och ger i praktiken bara en fördelningspolitisk effekt på papperet.

Saco har sedan en längre tid förespråkat att en parlamentisk utredning bör tillsättas som får i uppdrag att göra en samlad översyn av hela skattesystemet. I en sådan utredning bör de avsteg som skett sedan ”århundradets skattereform” 1991 ses över. Det gäller dels frångåendet av principen att den högsta marginalskatten bör ligga på 50 procent, dels de olika avsteg som skett från skattereformens princip om en enhetlig beskattning av konsumtion och kapitalinkomster.

Sverige ska konkurrera med kunskap och då måste skattesystemet bidra till att skapa goda drivkrafter till kunskapsbyggande. En höjning av en av världens redan högsta marginalskatter på arbetsinkomster bidrar knappast till detta.