Stridsåtgärdsutredningen riskerar att sänka hela den svenska modellen

På vilket sätt påverkar en enskild konflikt i Göteborg hela den svenska modellen?

Regeringen sjösatte i somras Stridsåtgärdsutredningen, med direktiv som tydligt siktar på den typ av situation som gällde i hamnkonflikten – där fackförbund på en arbetsplats, Hamnarbetarförbundet, kräver ett eget kollektivavtal trots att det redan finns ett.

I dagsläget råder inte fredsplikt för det fackförbund som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren, vilket Hamnarbetarförbundet utnyttjade för att genomföra sina strejker.

Det kan låta som en liten sak att begränsa denna möjlighet och dessutom få en snabb lösning på problemet i Göteborg. Men en lagstiftad inskränkning av strejkrätten med syfte att ge fredsplikt även åt konkurrerande fackförbund på arbetsplatser där det finns ett kollektivavtal kan slå mycket fel.

Detta väljer regeringen att blunda för. Lösningen på ett enskilt problem som borde kunna lösas på andra sätt ska uppenbarligen få kosta stora ingrepp i grundläggande fackliga rättigheter, som föreningsfriheten och rätten att förhandla om kollektivavtal. Ingrepp som faktiskt kan rubba ordningen i hela partsmodellen, inte bara för Sacoförbundens medlemmar.

Hur menar du att detta skulle rubba ordningen i partsmodellen?

Föreningsfriheten är en grundläggande facklig rättighet som skyddas av flera internationella konventioner. I kärnan av föreningsfriheten ligger ett fackförbunds möjlighet att tillvarata medlemmarnas intressen, något som inte är möjligt om ett fackförbund fråntas möjligheten att teckna kollektivavtal.

Då skulle också den mångfald som finns i dag äventyras, en mångfald som möjliggör villkor och lösningar som gagnar olika yrkesgrupper när det gäller saker som lön, omställning och tjänstepensioner.

Men fack och arbetsgivare kommer ju alltjämt att förhandla om kollektivavtal, precis som förut?

Jag ser en risk för att den höga fackliga organisationsgraden kan falla om antalet fackförbund som faktiskt kan företräda sina medlemmar blir färre. Om enbart ett fåtal stora fackförbund ska teckna avtal för stora, heterogena arbetstagargrupper – hur relevanta kommer dessa avtal bli för respektive yrkesgrupp?

Om exempelvis medlemmar i ett litet fackförbund vill sluta ett nytt avtal för sina medlemmar på en arbetsplats, exempelvis inom vården, men blir hänvisade till Vårdförbundets befintliga avtal, vilka incitament finns det för deras medlemmar att fortsätta betala fackavgiften? Jag ser en stor risk att fler lämnar facket. Det är verkligen en olustig paradox att ett sådant potentiellt scenario initieras av en socialdemokratisk minister.

Men tjänstemannafacken strejkar ju inte för att få teckna kollektivavtal. Och de lockar ju inte medlemmar utifrån vilket avtal som gäller, utan erbjudandet bygger ju på stöd och förmåner.

Det stämmer att Sacoförbunden sällan strejkar. Vi är generellt sett inte konfliktbenägna, vårt främsta vapen är diskussioner, förhandlingar och ömsesidiga avtal. Men det ger ju än mindre anledning att driva igenom ett lagförslag som primärt drabbar de fackliga organisationer som faktiskt tar ansvar för partsmodellen.

Ett förslag som radikalt förändrar spelreglerna i partsmodellen får rimligtvis effekter på organisationsgraden och påverkar med stor sannolikhet hur arbetstagargrupper väljer fackförbund. Förmåner och stöd är viktiga för våra medlemmar, men de värdesätter givetvis i väldigt stor utsträckning även vår förmåga som motpart till arbetsgivaren på alla de tusentals arbetsplatser där vi finns representerade runt om i Sverige.

Om den fackliga anslutningsgraden sjunker så finns också risken att den modell vi har tappar i legitimitet. På svensk arbetsmarknad är det arbetsmarknadens parter som reglerar och tar ansvar för villkoren i arbetslivet. En sådan utveckling kan leda till mer statlig inblandning och ytterligare ingrepp och förändringar lagstiftningsvägen i spelreglerna på arbetsmarknaden. Allt det som vi idag tar för självklart kan snabbt förändras.

Varför tror du att regeringen är beredd att gå såhär långt?

Jag tror inte att man lyfter blicken och faktiskt förstår vad det här uppdraget skulle kunna ha för konsekvenser på lång sikt. Att försöka lösa situationen i Göteborg med ny lagstiftning utan att det får negativa konsekvenser för hela arbetsmarknaden är en omöjlig balansakt. Regeringen tar sig uppenbarligen vatten över huvudet.