Fortsätt föryngringen av personalen

Sveriges Kommuner och Landstings halvårsbedömning av det ekonomiska läget innebär en kraftig nedskrivning av tidigare prognos. Det signalerar åtstramning i kommuner och landsting, i värsta fall en upprepning av 90-talet. Många införde då anställningsstopp, de som gick på timmar och vik fick sluta.

Även om det var få fast anställda som sades upp, åtminstone i kommunerna, så innebar det ett djupt hack i de kommunanställdas ålders­pyramid. Det förvärrades av mediabilden att ingen framtid fanns i kommuner eller lands­ting. Helt fel, men skadan var redan skedd. Ansökningarna till de ”kommunala” ­utbildning­arna rasade, med rekryteringseffekter som kan sträcka sig årtionden framåt.

Det vore förödande om det blev en upprepning. Följden av finanskrisen kan bli att generationsväxlingen i välfärdssystemen spårar ur. Det är där det kortsiktiga sparbehovet hamnar i konflikt med den långa sikten.

I slutet av 90-talet gjorde dåvarande Kommunförbundet prognoser för den framtida personalförsörjningen. På något årtiondes sikt skulle över 300 000 behöva anställas. Delvis beroende på pensionsavgångar, men det mesta var övergångar till andra sektorer.

De närmaste åren kommer pensionsavgångarna antagligen att spela en större roll. Kommuner och landsting har en större andel än de flesta andra arbetsgivare, eftersom den stora expansionen skedde på 70- och 80-talet, när fyrtiotalisterna var den stora rörliga gruppen på arbetsmarknaden. Tyvärr har SKL inte uppdaterat personalprognoserna under senare år, men troligen skulle kommuner och lands­ting behöva anställa 100 000-tals nya medarbetare de närmaste åren.

När det nu är dags att ersätta fyrtiotalisterna har man inte råd att bränna nästa stora kull arbetssökande, nittiotalisterna. Även om de kommande åren blir besvärliga, så måste rekryteringen hållas i gång och de som börjat få möjlighet att stanna kvar. Ett misslyckande skulle återverka på välfärdstjänsterna under lång tid, samtidigt som de demografiska spänningarna ökar.

Det skulle inte behöva bli så. Många kommuner och lands­ting har en betydligt bättre sits än i början av 90-talet. De som följt råden om god ekonomisk hushållning under de goda åren har nu möjlighet att jämna ut svängningarna. De som inte klarat det får ta ett underskott under något eller ett par år. Huvudsaken är att förskona personalpolitiken från 90-talets ryckighet.

Men det finns också en roll för staten att spela. Om statsbidragen till kommuner och landsting ligger kvar oförändrade kommer urholkningen att förvärra effekterna av skatteunderlagets försvagning. Samtidigt har verksamheten stora fördelar ur ett stimulans­perspektiv: importinnehållet är ganska litet och personalintensiteten är hög.

Genom att ge tydliga besked om statsbidragen så snart som möjligt kan staten stabilisera situationen och förhindra att kommuner och landsting drar ner på personal av försiktighetsskäl. Beskedet kan inte dröja till budgetpropositionen 2009 om det ska få genomslag i planering och budgetarbete inför 2010. Och kanske är det då krisinsatserna kommer att behövas som allra bäst.

Gunnar Wetterberg
Samhällspolitisk chef, Saco

Debattartikel i Dagens Samhälle 4 december 2008.