Trygghet som försäkring

På onsdag börjar den kommunalekonomiska mässan­ i Malmö. En av de viktigaste frågorna är hur kommuner och landsting skall klara sin verksamhet när befolkningen blir äldre och de arbetande färre.

I början av 1990-talet stötte jag på begreppet generationsräkenskaper. De amerikanska ekonomerna Alan Auerbach och Lawrence Kotlikoff skrev fram dagens offentliga åtaganden och intäkter med några framtidsvariabler. Resultatet blev för USA:s del ett kraftigt gap, inte bara för socialförsäkringarna utan också för sjukvården. Jag känner inte till några motsvarande beräkningar för Sveriges del, men flera långsiktiga bedömningar pekar i samma riktning. Om man skulle lägga till miljöaspekterna skulle kalkylen bli än mer bekymmersam.

Jag tror att slutsatsen blir att man måste fundera över det offentliga åtagandets omfattning. Det kommer rimligtvis att ske på flera olika områden. Inom äldreomsorgen måste min generation räkna med att få ordna och betala betydligt mer på egen hand än vad dagens gamla behövt göra. Inom barnomsorgen kommer maxtaxan att behöva höjas.

De kommunala fastighetsavgifterna kan utvidgas och differentieras så att fastighets- och villaägare får betala mer av infra­strukturen och den tekniska verksamheten kring boendet. Men det kommer inte att räcka. När socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning 1994 fördes en diskussion om utgångspunkterna för budgetsaneringen. Rättesnöret blev att skola, vård och omsorg är viktigare än transfereringarna, det vill säga socialförsäkringarna. Det tror jag är en bedömning som står sig.

Utbildningen avgör medborgarnas livschanser. Om många har god utbildning fungerar arbetsmarknaden bättre, den som har en god grundutbildning kommer snabbare igen efter arbetslöshet, produktiviteten ökar och löneskillnaderna springer inte iväg. Det finns stora samhällsekonomiska fördelar med en hög utbildningsnivå, men för den enskilde är det inte alltid lika självklart att det skulle löna sig. Därför är det klokt att skattefinansiera utbildningen, i stället för att lämna den åt de enskildas betalningsvilja.

Även om beteenden och arvsanlag påverkar risken för sjukdom och skador, så kan de ändå slå så pass blint och hårt i det enskilda fallet att de flesta av oss inte skulle klara av finansieringen på egen hand. Den offentliga sjukvården är en av våra viktigaste kollektiva försäkringar, med skatten som premie.

Med socialförsäkringarna är det annorlunda. Sedan den stora utbyggnaden med inkomstbortfallsprincipen på 1950-talet har många fått mycket bättre privatekonomiska villkor. Medelklassen har vuxit och kan bygga buffertar på egen hand. Det mesta av socialförsäkringarnas betalningsflöden är omfördelning över livet, inte mellan individer. Det är en omfördelning som allt fler klarar på egen hand. Det offentliga åtagandet skulle kunna minska.

Det betyder inte nödvändigtvis att det offentliga åtagandet måste ersättas med renodlat privata och individuella försäkringar. Redan nu sker en stor del av omfördelningen över livet genom avtalsreglerade försäkringar. Som försäkringskollektiv är arbetstagarna nästan lika många som skattebetalarna. En möjlighet vore att undersöka om arbetsmarknadens parter kan ta över en eller flera socialförsäkringar, med tydliga lagar som ram. Arbetsskadeförsäkringen har tydliga kopplingar till arbetsmarknaden, men ett övertagande av sjukförsäkringen borde också undersökas.

Om överflyttningen visar sig möjlig skulle den på sikt kunna lindra trycket på den offentliga ekonomin. När det blir tydligt att skenande sjukförsäkringskostnader äter upp löneutrymmet kan det skapa legitimitet för tydligare regler och kontroller, vilket skulle kunna bromsa kostnadsökningarna. Förutsättningen är att förändringen kan ske utan att komma i alltför skarp konflikt med grundläggande värderingar i det svenska samhället. Då skulle utrymmet för framtidens sjukvård och skola bli mer generöst än det ser ut i dagens kalkyler.

GUNNAR WETTERBERG

Debattartikel i Sydsvenskan 17 augusti 2008.