Bryt den akademiska inaveln

I höst ska regeringen lägga fram nästa forsknings- och innovationspolitiska proposition. Ett förslag som ökat än mer i betydelse efter Astra Zenecas beslut att lägga ner sin forskning i Södertälje.

I ett sådant läge är det lätt gjort att ta till enkla lösningar och betona näringslivets villkor. Fokus i debatten har också hamnat på innovationsklimat, skattesystem och elitsatsningar, inte minst genom Jan Björklunds egna inlägg.

Men det finns en rad andra faktorer som måste prioriteras om den svenska forskningen ska hålla en hög kvalitet. Oroande tecken pekar mot att kvaliteten på svensk forskning raskt är på väg utför. Då måste prioritet ligga på att skapa en god återväxt av forskare av hög klass.

Sverige kan inte bygga upp en långsiktigt stabil forskning av hög kvalitet genom att fokusera på en liten elit. Om elitsatsningar ska ge resultat måste de gå hand i hand med en långsiktig satsning på basen. Utan den spelar det ingen roll hur mycket regeringen satsar på eliten eller på näringslivets innovationsklimat.

Regeringen måste inse att det tar tid att bygga upp bra och internationellt konkurrenskraftiga forskningsmiljöer. Det är ett långsiktigt arbete på flera nivåer som börjar redan i grundskolan där ungas lust att lära och utforska måste uppmuntras och där matematik och naturvetenskap måste stärkas. Man måste också komma ihåg att forskarna utbildas på universiteten. Det är villkoren och förutsättningarna där som lägger grunden för forskningskvaliteten både på universiteten och inom näringslivet.

De senaste 20 årens snabba expansion av högskoleutbildningen har medfört att många duktiga forskare måste ägna all tid åt undervisning. Det är förstås inte bra för forskningens kvalitet. Det är heller inte bra att forskare måste lägga ner en stor del av sin tid på att jaga externa forskningspengar för att någon gång få möjlighet att forska.

Slutsatsen är ganska enkel: Ska de forskare som utbildas i Sverige faktiskt kunna ägna sig åt forskning måste en större andel av resurserna gå direkt till högskolorna.

Idag är utvecklingen den motsatta. De externa forskningsanslagen skapar i kombination med det nya resursfördelningssystemet ett kortsiktigt tänkande där det uppenbart publiceringsbara premieras. Riskfyllda projekt som skulle kunna komma fram till något banbrytande väljs bort. Det är inte så vi får forskning av högsta klass.

Särskilt inte som de privatekonomiska villkoren för forskarna är ganska usla. För att behålla hög kvalitet i forskning och forskarutbildning krävs det att forskarkarriären blir mer attraktiv. Här är lönerna självklart viktiga, men framför allt måste doktorander och forskare erbjudas tjänster istället för stipendier eller utbildningsbidrag. Det måste också finnas fler meriteringstjänster för nydisputerade så de kan bygga upp sin forskning och meritera sig för fortsatt anställning.

Men det räcker inte. En av de absolut viktigaste faktorerna för att öka forskningens kvalitet är att öka rörligheten bland forskarna. Forskare bör periodvis eller permanent lämna sitt moderlärosäte. De flesta forskares kreativitet gynnas när de tvingas förklara och försvara sin forskning i en ny miljö. Nydisputerade skulle också tidigare skapa sig en självständig forskningsinriktning om de lämnade de professorer och den miljö som de skolats i.

Idag är tyvärr rörligheten mellan de svenska lärosätena så låg att det talas om akademisk eller intellektuell inavel. Institutionerna lunkar på i invanda hjulspår, forskningsframstegen avtar i takt med att professorns egna lärljungar får fast anställning. Den inaveln måste brytas. Att byta lärosäte efter disputationen bör vara normen, inte undantaget.

För att öka den externa rekryteringen måste tillsättningsförfarandet vara reglerat och det behövs rejäla statliga mobilitetsprogram för nydisputerade. Och eftersom mobiliteten i sig är kvalitetsdrivande bör den belönas med mer pengar. De institutioner som anställer forskare från ett annat svenskt lärosäte eller land bör få högre anslag som en bonus för att våga chansa på oprövade kort.

I forskningspropositionen bör Jan Björklund lägga en långsiktig grund och komma ifrån de senaste åren ryckighet i forskningspolitiken. Det handlar om att ge forskarna vid universitet och högskolor reella möjligheter och inte minst om att säkra återväxten av forskare av hög klass i Sverige.

Göran Arrius, ordförande Saco
Linda Simonsen, ekonom Saco

Införd i Dagens Industri 27 februari 2012