Chefer är lika viktiga som småföretagare

Axel Oxenstiernas långa gärning som rikskansler på 1600-talet är den svenska chefskulturens ena källsprång. Han etablerade flera av de viktiga normer som ett gott ledarskap sedan dess strävat efter: oväld, meritokrati och ett klokt institutionsbygge.

Böndernas självstyre är det andra. Det självständiga och länge ganska jämlika bondesamhället hör till Sveriges särdrag vid en internationell jämförelse. En stor grupp svenska bönder förblev självägande när livegenskapen och feodalismen bredde ut sig i Europa.

Bondesamhällets bidrag till den svenska chefskulturen är medarbetarnas inställning till sina arbetsledare och vice versa. I Sverige reagerar man mot ledare som sätter sig på sina underlydande. Det prestigelösa ledarskapet bygger på respekt och tillit, men inte kommandon och underkastelse.

Jag fick det tydligt illustrerat när min äldste son tog jobb i ett indiskt mjukvaruföretag efter KTH. När han snavade över företagets vd och tog chansen att lufta några synpunkter fick han ett iskallt svar: ta upp det med din supervisor – och hans supervisor kan möjligen ta upp det med mig. Då tänkte jag: måtte Herren bevara hierarkierna i Indien och Kina! Deras elfenbenstorn är en av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar.

Haken är att vi så sällan tänker på det. Sedan tio-femton år tillbaka hyllas småföretagarna som det svenska näringslivets hjältar. I rapporten "Cheferna – en svensk kulturtillgång" hävdar jag att cheferna är minst lika viktiga. Tack vare det öppna ledarskapet har vi lättare att tillgodogöra oss alla medarbetares synpunkter och idéer. Ju lättare idéerna slår igenom, desto bättre utvecklas produktiviteten – och det är den som ger oss konkurrenskraft.

Problemet är att skattesystemet inte hänger med. Värnskatten gör det mindre intressant att bli chef. Kanske vore det inte hela världen, om alla höginkomsttagare verkligen betalade den. Glädjen i att leda ett arbetslag kan väga upp några procent på marginalen.

Men idoliseringen av småföretagarna har snedvridit beskattningen. 3:12-reglerna för fåmansföretag tillkom ursprungligen för att hindra skatteplanering. Steg för steg har de emellertid mjukats upp, så att det blivit betydligt mer fördelaktigt att sätta sig själv på bolag än att tjäna pengar som anställd. Systemet innebär en lockelse för mellanchefer att lämna linjen och bli konsulter i stället.

Därför har vi 150 000 3:12-företag med 200 000 ägare. Alla har inte kommit till för skatteplaneringens skull, men bra många. Bolagen kan spekulera på börsen med obeskattade pengar, efter vinstskatt kan ägarna ta ut 120 000 kr om året i utdelning till 20 procents skatt, och när bolaget säljs eller avvecklas kan en del sänka skatten från närmare 60 ner mot strax över 40 procent.

Jag missunnar inte småföretagarna en rimlig avkastning på deras risker och satsningar. Felet är att skattesystemet gynnar småföretagande framför chefskap. För det svenska näringslivet är det ena lika viktigt som det andra. Därför kräver Saco en stor skatteöversyn, som hittar samhällsekonomiskt klokare lösningar än dagens system.

Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco.

Införd i Jusektidningen Debatt 17 oktober 2012

Fotnot. 3:12: Beskattningsregel för fåmansföretag. Syftet är att förhindra att inkomster från ägarens arbetsinsatser tas upp som utdelning, eftersom utdelning beskattas lägre än inkomst. (Red)