”Hasardinslagen i PPM fräter på hela pensionssystemet”

Statsminister Fredrik Reinfeldt har alldeles rätt i att de som vill och kan arbeta längre upp i åldrarna måste göra det när medelåldern stiger och vi får allt fler åldringar som ska tas om hand i sjuk- och åldringsvård.

Andelen yrkesverksamma minskar och andelen äldre ökar. Då säger det sig självt att antalet arbetade timmar måste öka om pengarna ska räcka till vård, skola och omsorg. Annars måste skatterna höjas rejält om Sverige ska behålla systemet med solidarisk finansiering via skattsedeln, vilket alla politiker från höger till vänster är överens om.

För att antalet arbetade timmar ska kunna öka krävs ett antal saker:

• Ungdomarna måste börja arbeta tidigare. Det är absurt att genomsnittsåldern för ett varaktigt inträde på arbetsmarknaden för högskolestudenter närmar sig 30 år. Det är lika absurt att grundskola och gymnasium fungerar så dålig att många av dem som inte går vidare till högskolan går ut i ungdomsarbetslöshet. Effektivare högskola, bättre grundutbildning och en arbetsmarknad som kan skola in unga är alldeles nödvändigt om sysselsättningen och antalet arbetade timmar ska öka.
• Under arbetslivet krävs kompetensutveckling. Särskilt om man som statsministern säger ska klara av att "byta karriär" mitt i livet. Om han menar allvar med det bör det äntligen bli något av den långvariga diskussionen om att införa någon sorts avsättningar till kompetenskonton. Det bör finnas en buffert som kan användas till vidareutveckling när så krävs.
• Arbetslivet måste också bli humanare om människor ska arbeta längre. Arbetsmiljön måste förbättras, dagens negativa stress när folk tar med sig jobbet hem fast de inte vill måste bort. Arbetsgivarna måste erbjuda förebyggande fysisk och psykisk träning. Arbetsmiljöverket bör få i uppdrag att samordna en bred upplysningskampanj till arbetstagarna själva men också till chefer och personalansvariga om vad som behöver göras för att fler ska ha orken och lusten att stanna länge.

Tre viktiga utgångspunkter för att få arbetsmarknaden att fungera bättre och öka antalet arbetade timmar. Dock återstår den kanske viktigaste förutsättningen, nämligen reglerna i pensionssystemet. Ju längre vi lever, desto viktigare blir pensionen för medborgarnas välfärd. Eftersom pension är uppskjuten lön är pensionsfrågan en av de fackliga organisationernas huvuduppgifter. Saco spelade en viktig roll i förarbetet för 1990-talets stora pensionsreform och vi gör det gärna igen.

Grunddragen i pensionssystemet är kloka och väcker många andra länders avund. Men drygt tio år efter beslutet finns det anledning att fundera över vad vi har lärt oss. Pensionssystem ska hålla i åtskilliga årtionden och hållbarheten ökar om man klarar av att justera de första ofullkomligheterna.

Det finns åtminstone tre ingredienser att fundera över:

• Bromsen. De goda nyheterna skapar problemen. Det är pensionssystemets paradox. Vi lever längre än vi trodde när systemet skapades. Då har vi inte råd att sluta arbeta lika tidigt som förr. Systemets styrka är beroende av hur många som arbetar och av hur förvaltningen av fonderna går. När åtagandena blir större än tillgångarna slår bromsen till och pensionerna räknas ned.
• PPM-fonderna. Fonderingen av en del av avgifterna var en viktig del av reformen. Genom att själv bestämma hur en del av pengarna ska sparas kan man få en avkastning som är högre än den svenska tillväxten, vilket stärker systemet. Att sparandet delvis skulle ske genom PPM-systemet var emellertid en tveksam lösning. På 20-30 års sikt kan utfallet bli mycket olika för olika individer, mycket beroende på väljarens egen och den valde förvaltarens tur eller otur. Sådana hasardinslag kommer att fräta på hela pensionssystemets legitimitet, alldeles bortsett från att förvaltarnas avgifter krymper pensionerna helt i onödan.
• Pensionsåldern. Flera bedömare, senast Fredrik Reinfeldt, har pekat på höjd pensionsålder som en möjlighet att stärka systemet. Regeringen har också tillsatt en utredning. Invändningen har varit att många människor har svårt nog att orka fram till dagens pensionsålder, en höjning med ett eller flera år skulle göra ont värre.

Styrkan i pensionssystemet var uppgörelsen över blockgränsen. Att de flesta partierna tagit gemensamt ansvar ökar stabiliteten och tilltron till pensionsutfästelserna. Det är viktigt att detta gemensamma ansvar inte äventyras. Nu finns alla möjligheter att göra det igen, det vore farligt om samsynen stelnade till låsningar.

Från Saco:s sida välkomnar vi en renovering av pensionsuppgörelsen, men en sådan måste bygga på samma samsyn som den ursprungliga överenskommelsen.

Vi tror att pensionssystemets tre avgörande svagheter kan hanteras konstruktivt i en kompromiss mellan höger och vänster. Moderaterna ger upp PPM mot att socialdemokraterna accepterar en långsam höjning av pensionsåldersgränserna. Det skulle hela befolkningen tjäna på. Här är lösningen på den gordiska pensionsknuten:

• Lägg in PPM-avgiften i det samlade systemet. PPM-fonderna fyller ingen konstruktiv funktion. Vi föreslår att de 2,5 procentenheter som idag går in i PPM-fonderna i stället räknas in i den samlade avgiften och fonderas i AP-fonderna. Med en sådan lösning skulle hela systemet stärkas och risken minska för att bromsen slår till. AP-fonderna kan antagligen nå en högre avkastning än förmånstillväxten över tid, vilket i sig ger en förstärkning. Om man inte räknar upp förmånerna med mer än en del av de 2,5 procentenheterna kan man åstadkomma en ytterligare förstärkning av systemet. På så vis slår man två flugor i en smäll: genom att undanröja PPM-systemets slumpartade effekter minskar man risken för bromsen. De redan intjänade pensionssparandet i PPM ska givetvis inte beröras. Omläggningen gäller den framtida avgiften. I Sverige tillämpar vi inte retroaktiv lagstiftning.
• Genomför en hållbar höjning av pensionsåldern. Invändningarna mot en kraftig engångshöjning är rimliga. Vi menar att man bör pröva en annan lösning. Vi tror att man bör genomföra en stegvis höjning av hela pensionsintervallet, möjligen med olika takt för den nedre och den övre gränsen i intervallet. Om det nedre intervallet höjs med en månad i taget och det övre med en och en halv månad per år kommer pensionsintervallet om drygt tjugo år att ha höjts till 63-70 år. Det betyder att de som är friska har fått snabbare möjlighet att arbeta längre, medan möjligheterna för dem som känner sig behöva sluta tidigt har begränsats i långsammare takt.

Göran Arrius, ordförande Saco.

Införd på DN Debatt 11 februari 2012.