Regering och opposition bråkar med tveksamma siffror

Politik ska baseras på kunskap. Även ideologi har, och bör ha, en central roll i politiken. Men det fråntar oss inte från ansvaret att bygga politik på välunderbyggda analyser. Utbildningspolitik är mycket viktigt för att åstadkomma en bättre framtid. Därför är det oroande att debatten emellanåt baseras på problematiska underliggande analyser.

Sverige har genomgått en utbildningsrevolution under de senaste decennierna. Höstterminen 2011 var antalet studenter vid högskolan 227 procent högre än hösten 1980 visar data från SCB, och en stor del av den ökningen skedde under 90-talet. På Saco glädjer vi oss åt att fler får akademisk utbildning. Men det är oerhört viktigt att utbildningen håller hög kvalitet och vi arbetar för att den akademiska utbildningen ska göra det även i framtiden. Därför oroar det oss att problematiska underliggande analyser ibland tillmäts större betydelse i debatten än de egentligen förtjänar.

I början av december meddelade Högskoleverket att andelen examinerade från högskolan i Sverige förväntas öka mindre under 2010-talet än den gjort under 2000-talet, samt att fler länder än tidigare har en högre andel högskoleutbildade än Sverige. Sacos utredare har analyserat rapporten från Högskoleverket, som till stor del bygger på data från OECD, och finner anledning att kommentera dessa två punkter särskilt. 

Precis som äpplen inte ska jämföras med päron, kräver jämförande analyser att de data som används går att jämföra med varandra. Vidare bygger idén om att Sverige halkar efter i utbildningsnivå på rankning av olika länder, där relativt små skillnader i en redan stor andel högutbildade pekas ut som avgörande.

Rapporten från HSV är föredömligt tydlig med att de svenska siffrorna på andelen examinerade inte är direkt jämförbara med de från andra länder samt att de visar en underskattning av den faktiska utbildningsnivån i Sverige. De betonar också att utbildningsnivån i Sverige är högre än vad siffrorna visar. Men trots att den ser ut att sjunka från 41 till 37 procent mellan rekordåret 2006 och 2010 ligger vi på en hög nivå, internationellt sett. På grund av osäkerheten kring exakt hur stor skillnad det är mellan andelen examinerade och personers faktiska utbildningsnivå, är det olämpligt att jämföra den svenska examensfrekvensen med den i andra länder i politiskt syfte.

Jämförelser inom ett land är också komplicerade. Exempelvis påverkas examensfrekvensen av flera olika faktorer, inte minst förändringar i examensordningen såsom den europeiska Bolognaprocessen under 2007. Andelen unga som väljer en högre utbildning varierar dessutom med konjunkturen, och antalet som studerar påverkas av hur stor varje årskull är. Vi bör ta fram den här kunskapen, men vara medvetna om dess begränsningar när vi tolkar den.

Prognoser för framtiden måste tolkas med mycket stor försiktighet. Baserat på andelen som examineras från högskolan enstaka år bör vi inte dra slutsatsen att Sverige i framtiden kommer att halka efter andra i utbildningsnivå.

I och med expansionen av högskoleutbildning under 1990-talet skaffar idag en stor andel av Sveriges unga en akademisk utbildning, även jämfört med andra länder. Tyvärr har urholkningen av högskolans resurser lett till att kvaliteten i utbildningen är hotad. Det är det som är ödesfrågan för Sverige. De som vill och kan ta till sig högre utbildning ska få möjlighet att göra det, men de måste erbjudas en utbildning av hög kvalitet. För att högre utbildning ska förbli utvecklande för både individen, samhället och företagen måste utbildningspolitiken handla om hur vi säkrar att våra lärosäten ger utbildningar som håller hög kvalitet. Så låt utbildningspolitiken handla om det som spelar roll: hög kvalitet i utbildningen.

Emelie Lilliefeldt, handläggare utbildningsfrågor Saco.
Håkan Regnér, Sacoekonom.
Galina Pokarzhevskaya, statistiker och utredare Saco.

Införd på DN Debatt 20/112 2012.