Arbetsmarknaden skulle må bättre utan politisk klåfingrighet

De politiska utspelen inom arbetsmarknadspolitiken duggar nu tätt. I förra veckan var det socialdemokraternas tur då de presenterade ett förslag att ändra i Arbetsförmedlingens uppdrag. Dessa ständiga politiska utspel är inget som förvånar. Många val, även de senaste, har vunnits av det regeringsalternativ som upplevts av flest väljare som trovärdigast i frågan om hur jobb bäst skapas. Även nästa års val kommer att ha jobben i fokus. Jobbskapande är avgörande för svensk konkurrenskraft och för att välfärden ska fortsätta utvecklas. Om det är alla eniga. Frågan är istället hur vi bäst når dit.

Samtidigt som jobbfrågan länge har varit politiskt högprioriterad har vi idag över 400 000 arbetslösa vilket är över åtta procent av arbetskraften. Med undantag för 90-talskrisen är dagens siffror rekordhöga. Den minnesgoda kan till exempel tänka tillbaka på arbetslöshetstal från början av 90-talet på mindre än 100 000 personer motsvarande runt två procent av arbetskraften och en sysselsättningsgrad på 84 procent mot den nu, sedan länge, etablerade nivån på 75 procent. Och även om ”vackert-väder-siffrorna” från 1990 knappast kan vara normen i en lågkonjunktur som denna, så visar de hur kraftigt förutsättningarna förändrats sedan dess.

Men istället har vi en rekordhög arbetslöshet både i antal och andel. Men samtidigt har vi rekordhöga nivåer i antal lediga jobb (utlysta tjänster) och vakanser (lediga jobb som inte utlysts).  Runt 50 000 jobb var vid varje given tidpunkt i snitt lediga under 2012 och i privat sektor var 20 000 – 25 000 jobb vakanta. De nivåerna är i paritet med de vi hade under högkonjunkturen 2007 – 2008. Och då var arbetslösheten två procentenheter lägre och 100 000 personer färre.

Vad vi kan se är att vi har rekordhög arbetslöshet parad med rekordantal lediga jobb. Det är en enorm felmatchning på svensk arbetsmarknad som bara växer. En sådan kan möjligen tolereras i en högkonjunktur, men den är helt oacceptabel i en lågkonjunktur som denna när människor skriker efter ett jobb. Samtidigt vet vi att Arbetsförmedlingen, utifrån det politiska uppdrag man fått, gör ett bättre resultat 2012 än 2011. Frågan är då om inte uppdraget är drastiskt felformulerat.

De verkliga förklaringarna till att jobbmatchningen fungerar så dåligt är med all sannolikhet många, men än fler tenderar de enkla förklaringarna att vara. Förklaringar som att vi har ett allt mer specialiserat arbetsliv, att vi ställer allt högre krav på utbildning och har ett alltmer ”oförlåtande arbetsliv” vilka gör att många inte anses platsa, äger säkert alla sin giltighet. Andra, inte minst många från arbetsgivarsidan, skyller de arbetsrättsliga reglerna för allt ont.

Vad vi har sett de senaste decennierna är en störtskur av höga ambitioner från politiskt håll som har gett oss en arbetsmarknadspolitisk verktygslåda med oändliga och detaljerade åtgärder riktade till olika målgrupper med olika behov. Den politiska viljan att lösa arbetsmarknadens problem har varit lika stor som resultatet har blivit en politisk detaljstyrning av en professionell verksamhet som, så här i backspegeln, har varit till men för att verkligen förbereda, matcha och hjälpa människor till jobb.

Det är dags att sluta föra arbetsmarknadspolitik i Sverige som om det gick att politiskt detaljreglera hur människor hittar sitt nästa jobb. Politiker kan varken skapa jobb eller matcha individer till rätt jobb. De kan enbart ge bättre förutsättningar för arbetsgivare att anställa, för människor att få tillgång till rätt kompetensutveckling och hitta ett nytt jobb och de kan ge berörda myndigheter ett regelverk som gör att de på bästa sätt kan förhindra utslagning, rusta de arbetssökande och matcha dem till nya jobb. Så görs inte idag.

Istället beror det på att politiken, och de uppdrag den ger, inte har anpassats till en ny arbetsmarknad, nya krav och nya arbetssökande. Det saknas också en förståelse för den professionalisering som har skett av arbetet att rusta, matcha, coacha och förmedla jobb.

Det är dags att politikerna slutar föreslå ännu en arbetsmarknadspolitisk åtgärd med käckt namn på nysvenska, eller en till omorganisation eller detaljstyrning av Arbetsförmedlingen.

Saco och Akademikerförbundet SSR efterlyser istället en genomgripande utredning av hela arbetsmarknadspolitiken, av alla de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna samt av alla berörda myndigheter för att skapa en politik följsam och anpassad till dagens arbetsmarknad. Forskningserfarenheter, internationella goda exempel och en syn på arbetsförmedling som ett professionellt arbete måste genomsyra en sådan utredning. Dessutom måste arbetsmarknadspolitikens ambition även fortsatt vara att få alla i arbete, även de som idag står längst ifrån den reguljära arbetsmarknaden.

Utredningen borde också få uppdrag att föreslå åtgärder för att stimulera arbetsmarknadens parter att ta ett större ansvar. Sådana förutsättningar finns, inte minst genom att vidga omställningsavtalens uppdrag till fler grupper samt att hitta smidigare vägar till det första jobbet för unga och rätt jobb för utlandsfödda med rätt kompetens men med fel eller inget jobb. Sådana förslag och försök finns redan, men kan må bra av statligt smörjmedel. Med rätt signaler och stöd är vi övertygade att politiken kan få parterna att ta merparten av ansvaret för att få människor till sitt nästa jobb.

Det är dags att sluta skruva och muttra i detaljer och våga ta ett helhetsgrepp på en arbetsmarknadspolitik som för varje år tappar i både effektivitet och resultat om vi tillåter oss att se att det samhälleliga uppdraget rimligen handlar om hela arbetsmarknaden.

Göran Arrius
Ordförande
Saco

Heike Erkers
Förbundsordförande
Akademikerförbundet SSR

Införd på DN Debatt 27 februari 2013.