Stoppa europeisk a-kassa!

I och med att alla euroländerna har samma växelkurs men olika stark produktivitets- och kostnadsutveckling blir några länders näringsliv mer konkurrenskraftigt än andras. Vilka länder som utvecklas mest förmånligt är inte naturgivet, men under senare år har Tyskland hämtat sig från den svacka som landet var inne i efter återföreningens påfrestningar.

Samtidigt verkar den strukturella arbetslösheten öka i flera sydeuropeiska länder. Att olika regioner utvecklas olika starkt är snarare regel än undantag i enskilda länder. Hur väl länderna klarar sådana spänningar beror på hur beredd arbetskraften är att flytta dit den behövs. Sverige är ett av de länder i Europa som har minst regionala skillnader. De senaste åren har Norge blivit många svenska ungdomars Amerika, och därmed lindrat ungdomsarbetslösheten. I USA har tyngdpunkten flyttat mellan olika regioner, i Tyskland likaså.

Arbetskraftens rörlighet är en nyckelfaktor när det gäller att hålla samman områden med gemensam valuta, trots de spänningar som den olikmässiga utvecklingen ger upphov till.

Men så ser inte Laszlo Andor saken. Han avfärdar den gränsöverskridande rörligheten som alltför liten för att lösa EU:s problem, och satsar i stället på åtgärder som skulle leda till en kraftig förstärkning av EU:s överstatliga befogenheter och djupa ingrepp i väl fungerande nationella system. I den policyartikel Andor publicerade för ett par veckor sedan föreslår han:

- en gemensam europeisk arbetslöshetsförsäkring

- starkare integration av sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor i den europeiska krisstyrningen

- ökad öronmärkning av europeisk "skattekapacitet" för att hantera arbetslöshet och andra sociala problem som stör valutaunionens funktion

- gemensamma EU-skatter för att utjämna konjunktursvängningar

Detta är helt fel väg att gå. Det finns knappast någon folklig legitimitet för EU-övergripande skatter och socialförsäkringar. EU-kommissionen har redan tidigare försökt ge sig in i nationella lönebildningsfrågor med krisen som hävstång, något som de svenska fackliga centralorganisationerna uppmärksammade och som den svenska regeringen lyckades förhindra. Den misstro som redan i dag finns när euroregeringarna via ECB gör stora åtaganden för utsatta länder skulle bli ännu värre, om medborgarna överlämnade skatter och arbetslöshetsförsäkringar till Bryssel. Det skulle kunna leda till en förtroendekris för EU som är långt värre än de problem som Andors förslag är avsedda att lindra.

Andor verkar glömma bort att arbetskraftens rörlighet var en av de fyra hörnstenarna när den inre marknaden kom till. Den är dubbelt lovande. Samtidigt som ökad rörlighet kan lindra och utjämna makroekonomiska problem, så innebär en alltmer integrerad europeisk arbetsmarknad att fler människor får rikare möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar.

Som ordförande i Saco har jag redan tidigare tagit upp arbetskraftens rörlighet som en angelägen fråga för Fredrik Reinfeldt och den svenska regeringen att driva. I ljuset av Andors försöksballong framstår detta som något av det viktigaste statsministern borde framföra vid toppmötet:

- EU borde utvidga de stipendie- och utbytesprogram som låter europeiska ungdomar lära sig varandras högre utbildningar och arbetsmarknader.

- EU borde ta initiativ till samarbete mellan ländernas arbetsförmedlingar, så att flyttningar över gränserna aktivt uppmuntras.

- Och toppmötet måste med kraft avvisa tanken på övernationella skatte- och socialförsäkringssystem.

Kanske kommer tiden att så småningom göra Europa moget för den sortens gemenskap, men realistiskt sett dröjer det nog någon eller ett par generationer innan sådana försök att ta över den nationella suveräniteten kommer att göra EU-projektet mer nytta än skada i medborgarnas ögon.