Kraven på kompletterande välfärdslösningar stiger

På DN Debatt den 31/1 skrev jag att graden av egenfinansiering inom välfärden måste öka, bland annat via ökade inslag av försäkringar, om vi ska kunna lösa det långsiktiga finansieringsproblem den offentliga sektorn står inför. I en replik samma dag skrev företrädare för Kommunal att jag överdriver problemet, att sådana lösningar bara gynnar höginkomsttagare och att det genom omprioriteringar även fortsatt går att finansiera den framtida välfärden fullt ut genom skatter.

Kommunal framför att vi har en demografisk mer gynnsam position än andra länder. Ja det stämmer men det är inte det demografiska problemet jag beskriver i min artikel. SNS konjunkturråd, Sveriges Kommuner och landsting och flera långtidsutredningar har pekat på att den lägre produktivitetstillväxten i offentlig sektor jämfört med i näringslivet, i kombination med större krav på välfärdstjänsterna i takt med att hushållens inkomster stiger, riskerar att leda till ett kontinuerligt ökande skatteuttag över tiden. Skatteuttaget kan inte höjas hur mycket som helst om vi ska ha en väl fungerande ekonomi med goda drivkrafter för företagande, arbete och vidareutbildning.

Jag betvivlar att problemet kan lösas i någon större utsträckning genom ytterligare omprioriteringar. Transfereringarna har sjunkit kraftigt både som andel av de totala offentliga utgifterna och som andel av BNP till följd av reformerna i pensionssystemet och sjukförsäkringen och det oförändrade taket i arbetslöshetsförsäkringen sedan 2002. Bostadsstöden, som uppgick till 2,5 procent av BNP i början av 1990-talet, har tagits bort och försvarets utgifter sjunkit med 1,4 procent av BNP. Lägg därtill att lönerna för flera kvinnligt dominerade yrken i den offentligt finansierade verksamheten halkat efter.

Vi ser redan i dag en växande flora av privata sjukvårds- och tandvårdsförsäkringar. Eftersom fler och fler inkomsttagare hamnar över taken i arbetslöshets- och sjukförsäkringen ökar också inslaget av kompletterande inkomst- och arbetslöshetsförsäkringar, inte minst i parternas regi. Det är ett tydligt tecken på att kraven på den här typen av tjänster ökar när inkomsterna stiger. Det finns skäl att utreda om parterna kan ta ett ytterligare större ansvar som ett bidrag till att lösa det långsiktiga finansieringsproblemet. Men precis som Kommunals företrädare framför i sin replik måste man se till att få en tillräckligt stor riskspridning i sådana kompletterande system.

Alla – oavsett inkomst – ska garanteras en hög standard i vård, skola och omsorg, och finansieringen av detta ska även fortsättningsvis ske via skatter. Men för att kunna klara av detta när det finns ett ökat tryck uppåt på skatteuttaget måste vi helt enkelt hitta andra former att finansiera vissa delar av den offentliga sektorns utgifter.

Det är viktigt att betona att när jag talar om ett ökat inslag av egenfinansiering handlar det om hur den högre efterfrågan på välfärdstjänster och inkomstskydd utöver dagens nivå ska finansieras i framtiden, inte hur nuvarande nivå på välfärdstjänsterna ska finansieras. Normalt sett kommer inkomsterna att öka realt över tiden oavsett om man är låginkomsttagare eller höginkomsttagare. Med en normal tillväxt i ekonomin kommer BNP per person att vara nästan dubbelt så stor 2050 som i dag. Hushållen kommer därmed att ha mer resurser att använda till privat konsumtion av varor och tjänster, inklusive välfärdstjänster. Den stora politiska utmaningen är därför inte att det kommer att saknas resurser i framtiden utan hur dessa resurser ska användas för att finansiera de ökade behoven när skatteuttaget inte kan höjas mer.

Hela poängen med att ta tag i problemet i tid är att vi ska värna en god kvalitet i skola, vård och omsorg. Om vi inte under ordnade former kan lösa det långsiktiga finansieringsproblemet tror jag att de som kommer att drabbas värst i slutänden är låginkomsttagare och utsatta.

Robert Boije, samhällspolitisk chef, Saco

Slutreplik införd på DN Debatt 5 februari 2014.