Kris för förtroendet

Svensk skola befinner sig i förtroendekris. Lärare och rektorer måste få de förutsättningar som krävs för att vända den negativa kunskapsutvecklingen. Kommunerna och de fristående skolhuvudmännen har hittills misslyckats med att höja kunskapsresultaten och att ge alla elever samma chans.

Nu behöver vi lyssna till dem som är ute i klassrummen och skolorna.

Vi vill att alla ska få samma möjligheter i den svenska skolan. Trots att det är reglerat i lag att skolan ska vara likvärdig, så står det klart att skolan inte når målet om likvärdighet.

Skolan är central i årets valrörel­se. Många partier ser skolans kvalitet som en av de viktigaste framtidsfrågorna och tävlar på gott och ont om att ställa ut de bredaste löftena om satsningar på fler lärare, mindre klasser och fler undervisningstimmar för elever som inte når målen. Det är lovvärda initiativ med syfte att öka måluppfyllelsen för eleverna. Alltfler talar också om att staten måste ta ett ökat ansvar.

Det är välkommet att kraven, från bland andra Saco, på att se över finansieringen av skolan har mötts med positiva reaktioner. Det bådar gott att såväl regering som opposition säger sig vilja ha en mer differentierad nationell finansiering av skolan, som tar hänsyn till elevers bakgrund.

Men vi blir bekymrade över den brist på långsiktighet och strategi som präglar många av reformförslagen som nu förts fram.

Vi vill vara positiva till alla satsningar på skolan, men om förslagen inte är tillräckligt genomtänkta eller saknar forskningsanknytning och lokal förankring i skolornas eget förbättringsarbete riskerar de att dra resurser från sådana förändringar som verkligen skulle kunna göra skillnad.

Ska förändringar vara framgångsrika krävs det också att de utgår från dem som ska genomföra dem. Skolpolitikerna måste därför lyssna till både lärare och skolledare. De är avgörande för att de nödvändiga förändringarna av skolan ska kunna genomföras.

Ledarskapsstudier har visat att lärare som är ledare i klassrummen och i det pedagogiska arbetet behöver bli sedda och att känna olika typer av stöd från skolledningen.

Därför måste skolans huvudmän vara tydligare med att ta in lärarperspektivet i skolledarskapet.

Ett problem som uppmärksammats är den stora bristen på tillit mellan framförallt lärarna och skolans huvudmän. Det är mycket allvarligt eftersom det är just tillit och förtroende som bygger en framgångsrik skola. En förklaring är att det finns olika uppfattningar om vad läraryrket egentligen handlar om.

Ser man läraryrket som ett akademiskt och kvalificerat yrke med stort krav på självständigt ansvarstagande, så blir förslag om att styra, kontrollera och övervaka ofta kontraproduktiva.

Vi måste hitta en annan form av styrning som tillgodoser samhällets behov av insyn i skolan utan att kväva de professionellas yrkesstolthet och kreativitet.

Lärare behöver tid att utveckla undervisningen i samarbete med kollegerna genom att studera varandras lektioner och få tid att diskutera vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra. Skolledare behöver få diskutera sina yrkesmässiga utmaningar i nätverk med andra skolledare. Såväl lärare som skolledare behöver få löpande återkoppling från sin närmaste ledning kring innehållet den verksamhet man bedriver. Inte bara om lektionerna är genomförda och pengarna har räckt.

Lärare och skolledare är akademiska professioner. Deras yrken bygger på engagemang och kunskap. Lärarna behöver utrymme för att samverka kring sina ämnen med sina kolleger.

Skolledarna behöver kunna fokusera på att styra verksamheten mot de nationella målen och säkerställa att den lever upp till intentionerna i styrdokumenten. Med dessa förutsättningar på plats kommer också elevernas resultat att förbättras.

Göran Arrius, ordförande Saco
Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund
Matz Nilsson, ordförande Sveriges Skolledarförbund

Införd på UNT.SE den 3 juni 2014.