Platta löner får personalen att fly kommunerna

Den svenska välfärdsmodellen står inför stora utmaningar. Efterfrågan på offentlig service kommer att öka kraftigt de kommande åren och dessutom medför den ökade asylmottagningen stigande kostnader. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, larmade nyligen om att skatten måste höjas med två kronor fram till 2019 för att sektorn ska klara sitt nuvarande åtagande.

Vi står alltså inför en ytterst allvarlig situation, en situation som riskerar att förvärras på grund av den lönepolitik som förs i kommuner och landsting.

Det senaste året har larmen duggat tätt från kommuner runt om i landet som tvingats hyra in personal för att klara bristen inom välfärden. Inom socialtjänsten anlitar sju av tio kommuner bemanningsföretag för att täcka upp behovet av personal, enligt en undersökning som Akademikerförbundet SSR gjort.

Och det kostar. En hyrsocionom kan kosta dubbelt så mycket som fast anställd personal. I till exempel Svenljunga rapporteras om kostnader på 120 000 kronor i månaden.

Var femte anställd i bemanningsföretagen är akademiker och branschen spelar en viktig roll på svensk arbetsmarknad. Vid arbetstoppar och vakanser finns det ett stort behov att snabbt få in kompetent personal för att inte verksamheten ska gå i stå. Men det vi ser nu är något annat. Personalbristen är inte tillfällig och den inhyrda personalen har i stället blivit ett permanent inslag i kommunkorridorer runt om i landet.

Orsakerna är flera. Dålig arbetsmiljö, bristande organisation och hård arbetsbelastning är faktorer som driver de anställda till bemanningsbolagen. Men även lönerna.

Vissa hävdar att det är rättvist

Det senaste decenniet har lönespridningen i kommunal sektor minskat. Vissa skulle hävda att det är något positivt, att det rent av är rättvist att skillnaderna minskar och att lönenivåerna jämnas ut. De har fel.
Lönespridning inom ett yrke är bara en konsekvens av att det finns möjlighet till lönekarriär.

I Sacos studie över akademikernas livslöner ingår 36 utbildningsinriktningar. Alla är lönsamma utom tolv och i princip samtliga av dem återfinns i kommuner och landsting. Det hade alltså varit mer lönsamt för dessa grupper att börja jobba direkt efter gymnasiet i stället för att läsa vidare på högskolan.

Den högst avlönade gruppen socialsekreterare i kommunerna har i dag löner på runt 34 000 kronor i månaden, att jämföra med deras nyutexaminerade kollegor med ingångslöner på 25 000 kronor. Det säger sig självt att en sådan löneutveckling inte är tillräcklig för att motivera kompetent och engagerad arbetskraft.

Kommunerna sämst i klassen

Kommunal sektor utmärker sig också genom att ha lägst löneskillnader mellan gymnasie- och högskoleutbildade, eller i klartext: att kommunerna är sämst på att värdera högre utbildning.

Ambitiösa akademiker i välfärdssektorn hänvisas i stället till andra arbetsgivare, däribland bemanningsföretagen med stigande personalkostnader som följd. Det är dock inte det enda problemet.

Långsiktigheten och därmed även kvaliteten i de offentliga tjänsterna riskerar att sjunka drastiskt. Många av de yrken som utförs i kommuner och landsting kräver hög kompetens och är förknippade med stort ansvar för enskilda individer. Kontinuitet mellan myndighetsutövare och brukare är även avgörande för medborgarnas förtroende för välfärdssektorn och därmed viljan att bidra till densamma. Kompetensförsörjningen måste säkerställas snarast, allt annat är ohållbart.

Saco vill därför att:

• Kommuner och landsting går från ord till handling och på allvar ökar möjligheterna till lönekarriär. Det är inte rimligt att det i vissa yrken bara skiljer några tusenlappar mellan ingångslön och slutlön.
• Det införs fler karriärvägar inom vård, skola och omsorg för att öka möjligheterna till löneutveckling. I Huddinge har till exempel kommunen inrättat ett antal tjänster som specialistsocionomer för att öka lönespridningen och förbättra medarbetarnas möjligheter till karriär.
• Antalet chefer i kommuner och landsting ska öka. Fler chefer längst ute i linjen skulle öka möjligheten till lönekarriär såväl som bidra till en bättre arbetsmiljö och tydligare arbetsorganisation.
• Den lokala lönebildningen utvecklas ytterligare. Saco:s studier visar att lönesamtalet är särskilt viktigt för kvinnor för att synliggöra prestationer och kompetens, något som är av högsta vikt för löneutvecklingen.

Den pågående personalflykten är förödande för välfärdssektorn och riskerar att bli kraftigt kostnadsdrivande. Akademikernas möjligheter till löneutveckling i kommuner och landsting är därmed ett allmänintresse som kräver högsta prioritet hos såväl lönesättande chefer som styrande politiker. Något annat vore direkt oansvarigt. SKL måste som arbetsgivarorganisation ta detta på största allvar och se till att skapa incitament på lokal nivå för ökad lönespridning.

Göran Arrius, ordförande Saco
Robert Boije, samhällspolitisk chef Saco

Debattartikel införd i GP den 11 december 2015.